Ni vet, när man tror att man ska dö eller åtminstone svimma eller kräkas innan man tar den, men när man väl sitter där med nålen i armen går det att tänka "det här var inte så farligt, det är bara att härda lite och koppla bort mig själv tills nålen tas ut ur min arm". Sen efteråt undrar man varför man oroade sig så mycket för en löjlig liten nål i armen, även om man är glad att den inte sitter kvar där. Så kändes det lite med mitt jobb igår. Nu gäller det bara att komma ihåg känslan till nästa pass. Det är skönt att jag har mycket att göra mellan passen så jag slipper den där "det enda jag gör är att jobba"-känslan.
Ojoj, nu ska jag önska om hur jag vill jobba på första maj. Men egentligen vill jag inte jobba då, för det är konfaläger. Så nu är frågan, hur är det mest taktiskt att välja/önska? Om jag bara önskar ett pass är det större sannolikhet att jag inte får något alls, men det är samtidigt en större risk att jag får något skitpass som ingen vill ha och som är typ omöjligt att byta bort. Eller att jag till exempel blir tvungen att jobba samtidigt som konfirmanderna kommer, så jag inte kan välkomna dom som jag vill och ska. Hm. Och vilka tider ska jag önska? Även om jag inte behövs när vi ska lyssna på gospel så vill jag ju vara med då. Nej, nu har jag valt två tider, det får nog räcka. Sen får jag bara be till Gud att jag får någon tid som funkar om jag får nån tid överhuvudtaget. Ett två tre, nu klickar jag på skicka! Och nu har jag även blockat mig för när vi får Thailandbesök, jag känner mig som en dålig anställd :P Särskilt eftersom jag planerar att blocka mig en halv vecka till, jag måste bara få lite tider spikade innan dess... Men men, det får dom ta! :)
Nej, dags för att pricka av fler saker på dagens att-göra-lista! Kanske ska börja med att borsta tänderna så jag blir klar med morgonbestyren...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
allt innan 13.30 måste väl räknas som morgon då? ;) Gud är god och det kommer säkert lösa sig med konfan!
Yes yes, i alla fall dom dagar man sover till 12 :P Det är inte så konstigt att dagar ibland känns väldigt korta och ibland väldigt långa... Mm, det gör det nog, och det verkade ju inte som att någon blev så väldigt bitter när jag berättade om att jag kanske var tvungen att avvika en stund, det var ju skönt :) Men det ska nog inte vara omöjligt att bli helledig heller (om Gud är med oss, vem kan då vara emot oss?)
Skicka en kommentar