Förkyld cellist med dåligt samvete

Nu var det längesen jag skrev igen. Men så går det när man har ett liv, alternativt jobbar flitigt. Och nu har jag gjort både och i några dagar. Livet-delen har mest bestått av cellospelande, varav två gånger med bandet för skivinspelning, det är så otroligt roligt! :D Dom som drar i det har skrivit så jättefina låtar med massa fint gitarrklink (fast klink lät kanske lite mer amatörmässigt än vad det egentligen låter, det är verkligen inte amatörmässigt, och då har jag ändå hört mycket gitarrspelande i mina dagar!) och fina melodier, och så kommer jag med smäktande cellotoner där jag kan släppa lös på stort och härligt vibrato! Och dom gånger jag har paus så sitter jag bara och njuter av fin musik. Jag längtar tills skivan är klar, så jag kan lyssna på låtarna när jag vill :P Men det är inte bara musiken som gör det roligt, det är snälla och roliga människor också som är med, och även om jag inte känner att jag kommer till min rätt än, och mest känner mig rätt fnissig och inte har särskilt mycket att säga, så tror jag att det kommer att släppa snart, när jag känner mig tryggare och har lärt mig deras jargong bättre. Hoppas det går fort bara! Men jag tror det kan göra det, för även om jag efteråt tänker att jag inte hade så mycket att komma med så får jag inte den känslan när jag är i gruppen, vilket är bra förutsättningar för att känna sig såpass trygg att jag kommer över detendajagkangöraärattskratta-känslan.

Något som är lite tristare är att min friskhetsperiod är över. Och när kunder frågar om man är förkyld för att man är så täppt i näsan så går det faktiskt inte att skylla på att man är sliten i halsen, vilket jag hade planerat att göra vid mina förkylningsmisstankar. Men jag tror och hoppas att jag är på bättringsvägen! Även om det känns lite trist att behöva tacka nej till skidåkning när det är kanonväder och skjuts till spåret är fixad...

Något annat som är väldigt trist, ännu tristare än förkylning, är att den vecka som skulle ta mig igenom april på ett bra sätt inte blir som det var tänkt. Inget Thailandsbesök alls alltså. Fast jag ska väl inte klaga, det är inte värst för mig. Förmodligen blir det en resa för mig, mamma och pappa istället, och om dom inte vill så far jag kanske till farmor eller nåt, och om inte hon kan så tar jag tåget till ett valfritt vandrarhem någonstans där jag kan sitta och läsa en bok hela dagarna eller nåt. Jag orkar inte ta bort min ledighet. Måste kännas värre för dom som missar sin resa, sjukdom som är tråkigt nog som det är, och när det tar bort något roligt blir det ännu värre! Och att behöva vara orolig och så, usch usch! Undrar när man ska få träffa dom nästa gång nu..? Man kanske måste åka till asien, om inte annat bara Thailand, om ett år ändå. Hmm... Beslutsångest!

Och jag har så dåligt samvete, för jag har gjort nånting slarvigt och fel, och nu måste jag ordna upp det, men jag känner mig så dum, och jag vill helst inte tänka på det, för då får jag lite ont i magen. Jag har inte gjort nånting mot nån människa, det är i alla fall skönt, det är bara formella grejer det gäller. Och lite pengar. Vill bara gömma mig och glömma! Men det går inte heller, måste ta tag i det här så fort som möjligt, kanske imorgon eller på söndag, annars blir det jobbigare! Innan slutet av nästa vecka måste det vara klart i alla fall. Längtar tills det är löst och klart...