... och etthundra! (There will come a day...)

Det här är mitt hundrade inlägg, känner mig stolt att jag har fortsatt så länge, det trodde jag faktiskt inte när jag började! Men det har varit så otroligt skönt att skriva av sig, delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halverad sorg eller vad man nu säger! Plus att möjligheten att skriva ner vad jag vill har gjort att jag kan tänka ut hur jag skulle skriva saker och ting, och då kan jag antingen distansiera mig från jobbiga grejer, eller återuppleva/förtydliga roliga/smarta grejer, bara genom att tänka vad jag "ska" skriva. Sen att kanske hälften av mina såna funderingar aldrig har blivit nerskrivna gör inte så mycket :P Skönt är det i alla fall! :) Men om man räknar på publicerade inlägg så är det bara nummer 98, så om nån av er skulle få för sig att räkna så skulle ni tro att jag tjuvfirar ;)

Den här helgen har jag ätit väldigt mycket pannkakor. Dagens diet har bestått av pannkakor, pannkakspålägg och frukt (det är viktigt med vitaminer!), inte ens kyrkfika. Nu är pannkakssmeten nästan slut, och jag är inte helless på pannkakor, men inte så jättesugen heller... :P

Nu börjar jag jobba igen, lagom tills när alla andra får lov, det känns lite tugnt. Tugnt på det sättet som när det känns som om en sten släpps i magen när jag kommer att tänka på det ungefär. Men men. Jag brukar ibland tänka på att det faktiskt finns en sista dag, och det brukar muntra upp mig att fundera på dom praktiska omständigheterna när jag ska lämna tillbaka nyckeln. Dom sista dagarna jag jobbar är det ju helg, och då är det ingen coach där... Vad ska jag då göra av nyckeln? Måste jag lämna nyckeln redan på fredagen, och hoppas på att nån kommer och öppnar åt mig när jag plingar på? Eller måste jag tillbaka och lämna den efter jag har slutat? Eller kan jag lämna den inne i huset nånstans när jag går för sista gången? Det måste jag kolla upp (ojojoj, hur ska jag hinna göra det innan det är dags, ujujuj, haha :P). Jag har gjort om en låttext lite:
There'll come a day when I'll, leave back my keys (oj vad det där lät svengelskt helt plötsligt, men den var egentligen inte skriven för annat än min egen uppmuntran, och då får man göra som man vill! :P)
No heartbreaks, miseries or sorrows
And all Gods children gonna sing, sing gonna sing (mycket sjungande på konfa ;))

Och sen när jag har sjungt den lilla snutten för mig själv så brukar stenen smälta lite mer, och jag blir gladare och varmare :) Men nu är min filosofi: bara jag tar mig igenom mars så kommer jag klara det!

Nej, nu ska jag hämta hem familjen!