Varning för lessinlägg, men marsberget känns så stort!

Det känns som att mars är en stor oöverstiglig klump med dagar som jag aldrig kommer att ta mig igenom. Det är nästan så att jag till och med har tapppat lite av den här känslan som jag brukar ha ganska lätt för att känna: att det bara är att vänta så kommer faktiskt dagarna ha gått. I rätta "'cause we're moving on and we can't slow down"-anda. Det känns som om jag måste klättra över ett stort berg för att tiden ska gå framåt, och jag har faktiskt inte energi till det. Igår när jag gick till jobbet sa hela kroppen "nej, jag vill inte!", så jag fick uppbåda en stor portion disciplin för att inte stanna och sätta mig ner i snön för att stanna där under dagen. Och det är så fånigt, för det är egentligen inte så hemskt! Men det är nånting som tar emot så otroligt mycket...

Och jag känner ungefär som jag kände i början av min karriär på jobbet, att så fort en ledig dag börjar så betyder ju det att den nästan är slut, och det är så jobbigt att känna så! Men det går väl över, hoppas snart!

Dessutom känner jag en jobbig skuld- och skamkänsla som jag bara brer på mer och mer utan att jag vill det. Typ: jag borde inte ha sagt så då, jag hade faktiskt kunna tänka lite mer på den personen, den kanske ville säga nåt mer, och just ja, igår så gav jag nog ut fel telefonnummer, usch vad dumt av mig, att jag inte kollade det noggrannare, eller varför kunde jag inte stava det den där kunden frågade efter på en gång, det gick ju onödigt segt nu när jag fick gå via nån omväg för att komma fram till det, klart att kunden sa car och inte card! Och titta, där är en lastbil där det står nåt konstigt på, det företaget skulle jag säkert ha problem med att uppfatta vad det hette och hur det stavades om någon skulle fråga!

Och idag har jag faktiskt försökt att bli på bättre humör med saker som brukar hjälpa. Jag har till exempel gått en promenad i superväder, men jag blev mest less på det. Sen har jag även ätit choklad, och det ska väl innehålla några gladgörande ämnen? Och socker? Men inte då. Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag borde verkligen städa toan, men det är så trååååkigt!

Jag ser i alla fall fram emot slalomkväll i Ö-vik om en och en halv vecka, men det känns som en evighet dit! Måste gneta dag ut och dag in först...