Drömma bör man annars dör man

Ibland när jag är stressad brukar jag tänka på uppmuntrande framtidsscenarion. Den här veckan har framtidsscenariot i mitt huvud utspelat sig i höst, när jag har fått en egen lägenhet. Lägenheten är så fin så fin, med ljusa väggar, mycket fönster och fylld av växter. Eftersom jag under den här våren har lyckats hålla massor (fem) med växter vid liv utan att döda en enda så har jag kommit fram till att jag nog egentligen har supergröna fingrar, och alla växter i min framtida lägenhet kommer att frodas och vara fina jämt. Eftersom det är mycket lättare att hålla städat i en stor lägenhet, när man har mer yta att förvara saker på, så kommer det alltid vara rent och fint hemma hos mig. Var sak på sin plats och inte en endaste dammråtta någonstans.

Ett eget kök kommer jag att ha, och det kommer göra att det blir så himla roligt att laga mat. Ja, jag kommer nog faktiskt alltid att ha matinspiration, och allt jag gör kommer att bli otroligt gott och näringsriktigt. Jag kommer att bli huslig och baka bröd och odla groddar. Jag kommer att återuppta mitt intresse att baka, men eftersom jag har mognat lite över sommaren så kommer jag inte att äta upp alla kakor jag har, utan bara ha i frysen och ta fram när jag får oväntat besök.

I en sån här ljus och välstädad lägenhet kan man inte vara annat än harmonisk, så jag kommer aldrig att vara stressad. När jag pluggar kommer det alltid att vara en fröjd, för jag mår så bra bland alla växterna, och jag kommer alltid att njuta av att lära mig nya saker. Jag kommer att ha en soffa där jag kan sitta och pyssla med små enkla handarbeten när jag har pluggat klart för dagen. Kanske kommer jag till och med att bli kreativ, och sprudla av inspiration till allt möjligt.

Eftersom det är så härligt att lyssna på musik när man kan gå omkring på olika platser så kommer jag aldrig att ha dålig musikinspiration i den här fantastiska lägenheten. Alltid hittar jag något som matchar mitt humör, och av någon magisk anledning (magisk eftersom jag inte vet om jag är redo att lägga massor med pengar på en bra ljudanläggning) så kommer all musik låta så otroligt bra och fylligt ur mina små datorhögtalare.

På tal om musik så kommer jag ofta sitta mitt i mitt stora vardagsrum bland mina växter och spela cello. Det kommer att se ut och låta som en musikvideo nästan, en skir vacker ung kvinna som sitter mitt bland växterna i motljus och spelar ännu vackrare musik som berör.

Som om det här inte vore nog, så kommer min lägenhet lämpa sig utomordentligt bra för besök. De ovan nämnda kakorna i frysen och min outtömliga energi och intresse för människor kommer att göra att jag ständigt (förutom vid mina fridfulla och harmoniska ensamstunder då) har vänner i soffan på en kopp te eller kaffe, alternativt middagsbjudningar i goda vänners lag. Djupa samtal och mycket skratt kommer att äga rum i min lägenhet. Och jag kommer alltid ha tid när någon vill ses, och jag kommer alltid vilja ses lika mycket som alla andra vill ses.

Och så kommer jag aldrig känna det här trycket över bröstet eller tyngden i andetagen.

Ja tänk vilken underbar höst jag kommer få. Jag undrar bara på vilken adress den här fantastiska lägenheten ligger, och hur man känner igen den på en visning.

Ett finger på gropen mellan nyckelbenen

När jag är stressad tappar jag mycket hår. Jag har tappat mycket hår den här veckan. I två dagar (och bara lite nu, men det gills inte) kändes det som att någon tryckte mig hårt över bröstkorgen och som att någon tryckte lätt med sitt finger i den där lilla gropen mellan nyckelbenen. Och som att varje andetag var en medveten handling. Usch och fy. Det blev lite bättre av frisk uteluft, men det var ingen hit att springa när man har svårt att andas trots att konditionen inte prövas.

Idag har det som sagt varit lite bättre, tack och lov. Jag inbillar mig att det var träningen som hjälpte i efterhand. Idag har jag haft årsmöte, skönt att ha det överstökat. Skönt att ha veckans tre möten överstökade. Nu är det bara att ta ikapp i matten. Synd bara att jag hamnar mer och mer efter för varje dag som går.

Det hade varit så otroligt skönt att få komma hem och pusta ut idag. Efter att ha varvat upp sig lite inför årsmötet, efter en lång skoldag, efter stressiga dagar. Men jag måste städa inför besök imorgon, fast egentligen borde jag inte lämna matten för en sekund om jag ska hinna klart. Och så borde jag spela cello innan helgen. Orkar inte orkar inte orkar inte göra nånting duktigt.

Ibland råkar jag tänka att jag längtar tills sommaren, då jag får pusta ut. Men det är det värsta att tänka, för då kommer jag på att jag inte vet nånting om min sommar, att risken finns att jag sitter hemma uttråkad och pank hela sommaren. Eller så får jag jobb, hoppas, får jag det jobb jag vill? Tänk om inte? Vad gör jag då? Blir jag pank? Blir det skönt? Får jag ta plan B-jobb? Kan jag få mitt plan B-jobb? Usch, då får jag ännu mer panik än när jag bara hade skola och möten att bekymra mig över.

Och så är det det här med boende. När ska man nöja sig, när ska man våga tacka ja till en lägenhet? Tänk om jag inte får någon innan september och alla andra ska flytta in?!

Till sist så oroar jag mig för andra. Det är så många av mina vänner som mår dåligt, och jag kan inte finnas där så mycket som jag vill. Jag vill kunna lösa deras problem, jag vill kunna finnas för dem jämt, jag vill att de ska må bra! Jag vill veta hur man kan lösa, jag vill vara där och lösa, jag vill klappa på huvudet och säga att det blir bra, bara vi gör såhär. Jag hjälper dig, oroa dig inte. Men jag har ju inte ens tid för mig själv, hur ska jag då kunna finnas jämt för alla andra samtidigt? Så istället lägger jag energi på att oroa mig samtidigt som jag grottar ner mig i mina mattetal. Och så passar jag på att oroa mig för dem jag inte ens hinner prata med. Tänk om min vän mår dåligt, och så hinner jag inte ens fråga om det? Tänk om jag kan göra något åt det, bara jag tar mig tiden att ses en eftermiddag? Tänk om jag är världens värsta vän?

Jaja, en dag i taget. Så småningom lättar väl det mesta, även om jag inte vågar titta tillräckligt långt fram för att se det. För då kommer nästan sommaren (akta!). Nu har jag slösat alldels för mycket tid på att blogga. Nu ska jag nog minsann ta och städa litegrann. (Och nu blev det här jättelångt. Stress gör inte att jag blir världsbäst på att sålla. Men jag behöver få ut.)

Att ta tillvara på allt man kan känna

Ibland är jag lite för bra på att leva ut känslor i efterhand tror jag. Nyss upptäckte jag en grej som hade fått mig att känna mig jättesviken för jättelängesen. Nu spelar det ingen roll längre, men eftersom jag inte visste om det när jag hade brytt mig, så passar jag på att ta ut den där svikna, ledsna och lurade känslan i efterskott istället. Dumt, särskilt när man egentligen borde fokusera på att plugga.

Men en dag som denna, då stressen attackerar tills jag tror att jag ska glömma bort att andas, kanske man inte kan förvänta sig att humöret är riktigt stabilt heller. Någon gång ska jag bli lugn och harmonisk. Men innan dess kanske jag skriver en lång lista över saker som stressar mig just nu. Men allra först ska jag på orkestern. Sista måndagsrepet för terminen, sen har jag en extra ledig kväll i veckan resten av läsåret!

När Känslan attackerar igen

Början av den här veckan var så himla trevlig. Jag hade stålsatt mig för en stressig och hemsk vecka, med både tenta att skriva och en verksamhetsplan att skriva (hör ni vad fruktansvärt svårt det andra låter?). Men istället har veckan varit prouktiv, med en fixad cykel, en verksamhetsplan som skrevs klart i god tid före den allra sista minuten, trevliga dagar i skolan. Jag har njutit och tänkt "tänk att man får ha det såhär bra!". Jag tänkte att jag hade lärt mig att vara produktiv, jag tänkte att om all den stress jag har har gruvat mig för den här våren kommer att gå såhär som en dans på rosor så kommer det bli en alldeles fantastisk vår.

Men så vaknade jag idag och kände mig lite konstig till sinnet. Jag var inte riktigt sugen på att gå till skolan, även om det inte var så illa att jag ville krypa ner under täcket och ge upp. Men jag kände ett uns av misstro till att dagen skulle bli så bra som de tidigare dagarna, kan det ha varit någon slags press över att jag borde fortsätta leva "det lyckliga livet"?

Känslan tilltog under dagen, och till slut satt jag där med den där slingrande känslan kring hjärtat och långt upp i halsen. Den där känslan som jag känner så väl igen från förra våren, som jag har förskonats från så länge nu, så länge att jag slutade oroa mig för den. Den där känslan som gör att det blir lite tyngre att andas, som gör att jag tappar allt hopp. Den där känslan som gör att jag varken står ut med folk eller klarar av att vara ensam. Den känsla som gör att det inte går att plugga, utan som lämnar en ensam med stressen över hur mycket man hamnar efter för varje minut som går.

Och jag blev så himla, himla rädd. Rädd att känslan skulle vara tillbaka för att stanna. Bara tanken på att jag skulle behöva känna sådär en enda dag till gjorde mig nästan gråtfärdig. Och kombinationen matte + början till vår + Känslan gjorde att jag fick extrema flashbacks till förra året, då det var som värst och Den inte ville lämna mig. Jag började sörja samma saker som då, eftersom jag inte kom på lika stora aktuella problem nu. För några dagar sen levde jag ju Det Lyckliga Livet?? Vad hände?!

Nu känns det lite bättre i alla fall. Efter Body Combat och hemgrupp, och efter att ha tittat på dagen utifrån, bland annat genom att skriva det här, så kan jag tycka att "det var väl dumt att göra det så stort!". Men för 10 timmar sen fungerade inte sån logik på känslan. Knappt för en. Snälla låt mig slippa i fortsättningen.

Mycket luft i hjulen idag

Idag har jag till slut, fyra månader senare än tänkt, lagat punkan på min cykel. Jag känner mig typ oövervinnerlig. Mitt knep för att inte slingra mig från att ta tag i det den här gången var att be en viktig person att förhöra mig om det imorgon. Han sa att han skulle bli besviken om cykeln inte var fixad. Bra. På sistone har jag insett vikten av att ha lite morötter och piskor som driver mig. Tur att man kan sätta upp många själv!

Inte nog med att cykeln är cykelbar, tentan är skriven också. Så himla skönt. Och de första tre fjärdedelarna var riktigt trevliga att skriva. Så den här eftermiddagen var det enda jag överhuvudtaget kunde plugga att läsa igenom en labbinstruktion. Därför hann jag med att träna också, och kom i ett sånt där flow att jag aldrig ville sluta. Men det gjorde jag till slut ändå. Jag var ju tvngen att cykla (woho!) hem och äta. Och för en gångs skull var det till och med ganska roligt att laga middag, rödbetor och pasta och fetaost och timjan är så himla gott. En sån dag. Känns väldigt välbehövligt inför de veckor som drar igång.

Men jag har lite beslutsångest om vilken taktik jag ska köra på angående min spanskakurs. Ska jag redan nu välja att skriva omtentor efter sommaren för att på riktigt lära mig lite mer grammatik och skriftlig språkfärdighet? Eller ska jag hetsplugga in saker som ändå inte kommer att fastna bara för att eventuellt få de där extra högskolepoängen registrerade? Och ska jag köpa den där dyra grammatikboken ändå? Tål att tänkas på.

När ekvationerna gör en smått galen

Efter två dagar med matteplugg utan att knappt ha pratat med någon (okej, 2*10 minuter på telefon igår, några trevlighetsfraser med en korridorsgranne och 3 minuter på telefon idag) så kände jag mig smått galen. Jag tror det är så riktigt smarta människor känner sig, typ han i A beautiful mind, bara med den skillnaden att jag inte kände mig särskilt smart när jag satt och slet med mina differentialekvationer. Efter att ha tänkt för intensivt i y och y' och y'' och t och x och u och g och g' och G och Y och Y(s) och H(s) och h(t) och integraler hit och derivator dit så var det som att hjärnan glömde sina normala funktioner. När jag läste en blogg kändes det som att mina ögon scannade av i texten efter samband, och när jag försökte prata med en korridorsgranne kände jag mig oförmögen att sätta mig in i vad han svarade på min fråga. Tack och lov kom K för lite matteplugg på kvällen, att prata matte var en bra uppvärmning mot en mer normalt fungerande hjärna.

När han hade gått drabbades jag av en sån där läskigt tom känsla, men istället för att lägga mig på sängen och gråta tog jag en promenad. Oj vad skönt det var att sträcka ut ryggen och andas frisk luft. Sen kvällsfikade jag till Pappas pengar. Det kändes välbehövligt att tänka på annat.

Fördelar med vanliga skoldagar är att man både kommer ut ur rummet och får träffa människor. Imorgon är en vanlig skoldag, det är bra. I övermorgon är inte en vanlig skoldag, då är det tenta, det är mindre bra. Men skönt när den är över förhoppningsvis.

Thought I'd never see the light I see in you, the light I see the light in you

Ibland är det inte lika mysigt att plugga som på bild. Såhär mysigt såg det ut:



Men så mysigt var det inte. Trots att det ser ganska städat ut på den fläcken. Istället för att plugga fokuserat försökte jag övertyga mig själv om att det var mysigt genom att ta bilder. Det lyckades inte riktigt. Så då utvecklade jag min hypokondriska sida lite. Sen tog jag äntligen tag i saken att källsortera några gamla deodorantförpackningar. De har stått alldeles för länge i väntan på att jag ska ha tillräckligt med envishet för att skilja plasten från glaset. Så det var ju väldigt bra gjort av mig att ta tag i det precis idag när jag verkligen skulle behöva fokusera på annat. Och under hela dagen har jag lyssnat på den där låten om och om igen. Jag fattar inte att jag står ut.

Nu är det svårt att formulera meningar för jag är så snurrig i huvudet av allt försök till tänkande. Då kan jag nog inte räkna någon mer matte idag, bäst att jag sover. Godnatt!

Huvudvärk

Jag har haft ovanligt mycket ont i huvudet på sistone. Nästan varje dag i en vecka. Fast hela huvudvärksperioden började ännu tidigare. Helt plötsligt stack det som knivar i mitt huvud, och varken vatten, alvedon eller kaffe kunde råda bot på det. För att stå ut kände jag mig tvungen att massera mitt ansikte i närheten av tinningarna, sådär som de gör på film när de vill markera att de har ont i huvudet. Fast eftersom jag var bland folk kände jag mig rätt töntig när jag gjorde det, ungefär som att jag var en B-skådis som ville ha uppmärksamhet.

Jag undrar om jag har dålig syn. Nyss när jag gjorde ett eget litet syntest genom att läsa texten på datorn med olika ögon så var det ju faktiskt skillnad. Eller så är det kanske en visdomstand som spökar. Härom veckan kände jag ju faktiskt att en ny tand var på väg att dyka upp. Eller tänk om det är något ännu värre! Ska jag gå till en optiker, tandläkare eller vårdcentral?

Eller så kanske jag bara hittar på, är sjåpig nu igen. Kanske påverkas jag av alla mina vänner som har skaffat glasögon det närmsta året, kanske får jag nya idéer av de i min närhet som precis har eller precis ska operera bort någon visdomstand.

I själva verket kanske jag bara är stressad, eller så bröt huvudvärken ut för att jag slappnade av efter stress. Jag kanske har någon infektion som bara halvt bryter ut, jag kanske har sovit dåligt. Jag kanske pluggar och tänker för mycket, oroar mig för mycket över sommarjobb, vilar för lite. Och så småningom kommer ju stressen att lägga sig. Då blir det kanske bra.

Ja, vad vet man egentligen. Lika bra att fortsätta med matten nu hur som helst.

Beslutsångest

Ingen har än så länge tackat ja till en av de två lägenheter jag var och kollade på i förrgår. Och om 50 minuter går tiden ut. Vad händer då? Jag ligger femma, vad händer om jag tackar ja nu? Eller så kanske alla utom den som ligger etta har tackat ja redan? Men jag vet ju inte riktigt om jag vill ha den där lägenheten. Hur kräsen kan man vara? Vågar jag ha is i magen och tacka nej, och satsa på en lägenhet som gör att hjärtat hoppar lite av glädje vid tanke på inflyttning? Istället för den där som kändes lite mörk och hade lite för stort kök i förhållande till den enda andra rummet? Jag önskar att någon som ligger före mig i kön kunde tacka ja så att jag slapp vela. Men om alla innan mig tackar nej och jag tackar nej, då är det bara en till som har chans på den, annars läggs den ut igen. Och om jag då har ångrat mig så kanske jag får en ny chans då? För det känns inte riktigt bra att tacka ja just nu. Trots att jag blev superbesviken när jag i julas inte fick en sån här lägenhet. Men då hade jag ju inte sett den live. Det känns som att jag inte kan tacka ja. Men det känns också som att leka med ödet att tacka nej, nu när jag äntligen (kanske) får ett riktigt erbjudande! Fast jag har ju tänkt att bo där i tre år, så lite kräsen får man kanske vara. Fast här i min korridor har jag ju bott i två år, utan att göra mig extremt hemmastadd. Och det har väl gått bra? Jag kanske varken tackar ja eller nej, det vore enklast. Eller skulle jag få mer ro att sova om jag tackade nej? Eller ska jag sitta uppe och vaka till midnatt?

Nej, jag är ju så trött, jag vill sova. Svårt. Tänk om jag inte får någon annan lägenhet. Men chansen är väl ändå ganska stor att någon annan än den som ligger etta har tackat ja? Eller? Ghhaaa...

Some seem dull at first but then they grow on you

Den här låten lyssnade jag på en gång för att jag trodde att videon var inspelad på platser där jag hade varit. Det var den inte insåg jag. Låten tyckte jag var okej, men lite menlös. Men jag lyssnade på den en gång till för att jag inte orkade tänka ut något annat att lyssna på. Och så en gång till. Och en gång till. Och nu kan jag inte sluta lyssna. Om och om igen, och jag tycks inte bli trött på den. Kanske för att den är just lite menlös. Jag kan knappt nynna på den då jag inte har den i öronen, för jag glömmer melodin hela tiden, men ändå kan jag inte sluta trycka på play om och om igen.

Och jag kan inte låta bli att fundera över saker i videon. Varför åkte hon så himla långt för att komma till den där sjön? Var det för att släppa klockan? Varför tog det slut mellan henne och killen? Och släpper hon verkligen klockan till slut? Så mycket berättelse i så lite bilder. Fint. Och jag har så lätt att knyta an till känslan av nostalgi och återupplevelsen av fina minnen som gör lite ont. Och det disiga höstvädret i videon tilltalar mig.

Att gräva bort berget av borden

Idag har jag varit så himla duktig. Jag har ringt och pratat med tre personer jag inte känner, jag har bara slagit numret och kört istället för att dra på det som jag brukar. Dessutom har jag försökt ringa ytterligare två okända personer, men utan svar. Som om det inte var nog så har jag också skickat flera mail som har legat och väntat på mitt engagemang, styrt upp ett möte som jag borde ha styrt upp för längesen och bokat en sal till ett annat möte.

Om jag utöver det här ringer ett samtal till ikväll och hinner göra fem mattetal innan kvällen är slut så är dagen fulländad. I alla fall om man glömmer att det var två personer jag inte fick tag på. Jag försökte ju i alla fall så gott jag kunde.

För en stund sen förälskade jag mig i en lägenhet precis efter jag hade insett att jag inte skulle få den, och nu ska jag snart iväg och titta på nästa lägenhet som jag förmodligen inte heller kommer få. Men det ska i alla fall bli roligt att se.

När enstöringen kommer till tals

Två saker som är löjligt enkla att genomföra i förhållande till hur mycket glädje och lättnad de framkallar:

• Att sätta upp en ingen-reklam-tack-skylt vid brevlådan (Jag planerade för det i ett par månader innan jag slog till. Nu slår lättnaden över mig varje gång jag ser lappen. Alltså varje dag. I flera månader än så länge.)
  
• Att köpa en ryggsäck som är tillräckligt stor för dator, matlåda, anteckningsblock och träningskläder. (Dagens strapats. Tog kanske en kvart. Inte alls fruktansvärt dyrt. Inte någon fruktansvärd beslutsångest. Jag njuter av fröjd vid tanken på att slippa ha en extra väska dinglandes på axeln varje gång jag tränar i samband med skolan. Jag har varit så trött på den där extra väskan som alltid snurrar sig kring armen så länge nu.)

Jag tror minsann att jag ska försöka börja göra saker så fort jag kommer på att det vore en bra idé. Dumt att låta onödiga stress- eller störningsmoment få finnas kvar längre än nödvändigt.

Idag har jag varit så duktig och pluggat matte nästan prick hela dagen. Förutom en promenad, 15 minuter på ryggsäcksaffär, middag med familjen och en timmes tv-tittande med mamma på kvällen. Trots att jag har fått mycket gjort så känns det som att jag har avnjutit en vilodag, som att jag är lite mer utvilad nu än efter igår. Jag tror det är för att jag har fått fokusera på en sak och inte pratat med så många människor. Enstöringen i mig kommer till tals när jag försöker göra för mycket.

Men nu är jag kanske redo för det intensiva avslutet av terminen som jag åker tillbaka till imorgon. Det känns lite som att hoppa i vattnet från ett högt hopptorn. Pirret i magen som både ser fram emot och som gruvar sig. Ser fram emot roliga saker, gruvar mig för ett för högt tempo och för mycket saker som kräver min tid och energi och uppmärksamhet. Men när man väl har hoppat så är det ju bara att hänga med tills man landar. Och taktiken En dag i taget brukar ju funka ganska bra. Det mesta brukar lösa sig.

Hej hopp!

Lägen- och ledighet

På tisdag ska jag få titta på två lägenheter!! Varav den ena är en likadan lägenhet som jag såg i julas och målade upp en drömbild om, en drömbild som var så jobbig att släppa. Den andra är en annan lägenhet i rätt prisklass, plats och storlek, och som jag också har spanat in tidigare. Nu är det bara sommarjobbssökandet som gärna kunde få ha lite flyt för att jag skulle kunna slappna av helt i såna här stora saker som är så svåra att styra.

Just nu njuter jag av att ha flera timmar framför mig när jag kan göra precis vad som helst. Baka är det enda som jag borde göra, men det är ju bara trevligt. Lyx, jag har nästan glömt hur det känns med så lång tid utan borden.

Tagga påsklov

Nu är jag i princip färdigpackad, och imorgon åker jag hem hem hem! Det är märkligt hur jag längtar hem så mycket trots att jag inte längtar härifrån egentligen. Men mest kanske jag längtar efter lugnet. Och jag tänker mig att det finns hos mamma och pappa. Trots att matteboken och spanskagrammatiken följer med hem. Men ändå. Att få göra det i ett annat hus, där någon annan lagar maten och städningen på något magiskt sätt verkar hända av sig själv (förutom i mitt rum av någon outgrundlig anledning). I ett rum som jag inte har ledsnat på. Med stora fönster. Det blir bra.

När jag kommer hem kommer jag vara ensam hemma i ett par timmar innan resten av familjen droppar in en efter en. Det känns himla bra att få ett par timmar att landa innan det sociala drar igång. Och himla mys att få träffa familjen sen. Och det är underbart att påsken är såpass prestigelös. Mmm. Nu ska jag sova, godnatt!

The Ocean

Jag har inget träningssug eller träningskraft i musklerna, och jag blir hungrig hela tiden. Hur ska man veta om kroppen är i ett verkligt behov av återhämtning eller om man bara är lat och glupsk?

Här är i alla fall det vackraste just nu: