Some seem dull at first but then they grow on you

Den här låten lyssnade jag på en gång för att jag trodde att videon var inspelad på platser där jag hade varit. Det var den inte insåg jag. Låten tyckte jag var okej, men lite menlös. Men jag lyssnade på den en gång till för att jag inte orkade tänka ut något annat att lyssna på. Och så en gång till. Och en gång till. Och nu kan jag inte sluta lyssna. Om och om igen, och jag tycks inte bli trött på den. Kanske för att den är just lite menlös. Jag kan knappt nynna på den då jag inte har den i öronen, för jag glömmer melodin hela tiden, men ändå kan jag inte sluta trycka på play om och om igen.

Och jag kan inte låta bli att fundera över saker i videon. Varför åkte hon så himla långt för att komma till den där sjön? Var det för att släppa klockan? Varför tog det slut mellan henne och killen? Och släpper hon verkligen klockan till slut? Så mycket berättelse i så lite bilder. Fint. Och jag har så lätt att knyta an till känslan av nostalgi och återupplevelsen av fina minnen som gör lite ont. Och det disiga höstvädret i videon tilltalar mig.