När Känslan attackerar igen

Början av den här veckan var så himla trevlig. Jag hade stålsatt mig för en stressig och hemsk vecka, med både tenta att skriva och en verksamhetsplan att skriva (hör ni vad fruktansvärt svårt det andra låter?). Men istället har veckan varit prouktiv, med en fixad cykel, en verksamhetsplan som skrevs klart i god tid före den allra sista minuten, trevliga dagar i skolan. Jag har njutit och tänkt "tänk att man får ha det såhär bra!". Jag tänkte att jag hade lärt mig att vara produktiv, jag tänkte att om all den stress jag har har gruvat mig för den här våren kommer att gå såhär som en dans på rosor så kommer det bli en alldeles fantastisk vår.

Men så vaknade jag idag och kände mig lite konstig till sinnet. Jag var inte riktigt sugen på att gå till skolan, även om det inte var så illa att jag ville krypa ner under täcket och ge upp. Men jag kände ett uns av misstro till att dagen skulle bli så bra som de tidigare dagarna, kan det ha varit någon slags press över att jag borde fortsätta leva "det lyckliga livet"?

Känslan tilltog under dagen, och till slut satt jag där med den där slingrande känslan kring hjärtat och långt upp i halsen. Den där känslan som jag känner så väl igen från förra våren, som jag har förskonats från så länge nu, så länge att jag slutade oroa mig för den. Den där känslan som gör att det blir lite tyngre att andas, som gör att jag tappar allt hopp. Den där känslan som gör att jag varken står ut med folk eller klarar av att vara ensam. Den känsla som gör att det inte går att plugga, utan som lämnar en ensam med stressen över hur mycket man hamnar efter för varje minut som går.

Och jag blev så himla, himla rädd. Rädd att känslan skulle vara tillbaka för att stanna. Bara tanken på att jag skulle behöva känna sådär en enda dag till gjorde mig nästan gråtfärdig. Och kombinationen matte + början till vår + Känslan gjorde att jag fick extrema flashbacks till förra året, då det var som värst och Den inte ville lämna mig. Jag började sörja samma saker som då, eftersom jag inte kom på lika stora aktuella problem nu. För några dagar sen levde jag ju Det Lyckliga Livet?? Vad hände?!

Nu känns det lite bättre i alla fall. Efter Body Combat och hemgrupp, och efter att ha tittat på dagen utifrån, bland annat genom att skriva det här, så kan jag tycka att "det var väl dumt att göra det så stort!". Men för 10 timmar sen fungerade inte sån logik på känslan. Knappt för en. Snälla låt mig slippa i fortsättningen.