Ett finger på gropen mellan nyckelbenen

När jag är stressad tappar jag mycket hår. Jag har tappat mycket hår den här veckan. I två dagar (och bara lite nu, men det gills inte) kändes det som att någon tryckte mig hårt över bröstkorgen och som att någon tryckte lätt med sitt finger i den där lilla gropen mellan nyckelbenen. Och som att varje andetag var en medveten handling. Usch och fy. Det blev lite bättre av frisk uteluft, men det var ingen hit att springa när man har svårt att andas trots att konditionen inte prövas.

Idag har det som sagt varit lite bättre, tack och lov. Jag inbillar mig att det var träningen som hjälpte i efterhand. Idag har jag haft årsmöte, skönt att ha det överstökat. Skönt att ha veckans tre möten överstökade. Nu är det bara att ta ikapp i matten. Synd bara att jag hamnar mer och mer efter för varje dag som går.

Det hade varit så otroligt skönt att få komma hem och pusta ut idag. Efter att ha varvat upp sig lite inför årsmötet, efter en lång skoldag, efter stressiga dagar. Men jag måste städa inför besök imorgon, fast egentligen borde jag inte lämna matten för en sekund om jag ska hinna klart. Och så borde jag spela cello innan helgen. Orkar inte orkar inte orkar inte göra nånting duktigt.

Ibland råkar jag tänka att jag längtar tills sommaren, då jag får pusta ut. Men det är det värsta att tänka, för då kommer jag på att jag inte vet nånting om min sommar, att risken finns att jag sitter hemma uttråkad och pank hela sommaren. Eller så får jag jobb, hoppas, får jag det jobb jag vill? Tänk om inte? Vad gör jag då? Blir jag pank? Blir det skönt? Får jag ta plan B-jobb? Kan jag få mitt plan B-jobb? Usch, då får jag ännu mer panik än när jag bara hade skola och möten att bekymra mig över.

Och så är det det här med boende. När ska man nöja sig, när ska man våga tacka ja till en lägenhet? Tänk om jag inte får någon innan september och alla andra ska flytta in?!

Till sist så oroar jag mig för andra. Det är så många av mina vänner som mår dåligt, och jag kan inte finnas där så mycket som jag vill. Jag vill kunna lösa deras problem, jag vill kunna finnas för dem jämt, jag vill att de ska må bra! Jag vill veta hur man kan lösa, jag vill vara där och lösa, jag vill klappa på huvudet och säga att det blir bra, bara vi gör såhär. Jag hjälper dig, oroa dig inte. Men jag har ju inte ens tid för mig själv, hur ska jag då kunna finnas jämt för alla andra samtidigt? Så istället lägger jag energi på att oroa mig samtidigt som jag grottar ner mig i mina mattetal. Och så passar jag på att oroa mig för dem jag inte ens hinner prata med. Tänk om min vän mår dåligt, och så hinner jag inte ens fråga om det? Tänk om jag kan göra något åt det, bara jag tar mig tiden att ses en eftermiddag? Tänk om jag är världens värsta vän?

Jaja, en dag i taget. Så småningom lättar väl det mesta, även om jag inte vågar titta tillräckligt långt fram för att se det. För då kommer nästan sommaren (akta!). Nu har jag slösat alldels för mycket tid på att blogga. Nu ska jag nog minsann ta och städa litegrann. (Och nu blev det här jättelångt. Stress gör inte att jag blir världsbäst på att sålla. Men jag behöver få ut.)