Antiklimax.

Så var det dags för den där Teatern. Oj vad nervös jag var. Har spelat cello intensivt i två dagar, så nu har jag ömma fingertoppar på vänsterhanden, och har läst igenom det där manuset så många gånger så att jag är less på det. Igår kände jag mig sjuk (staaackars stackars mig) och orkade egentligen inte spela cello, men till slut var jag tvungen ändå. Jag kunde ju inte komma till repet oförberedd! Fast jag var så trött så vågade jag knappt gå och lägga mig, för då skulle det snart vara dags att åka till teaterrepet, och det är ju läskigt!

Jag var inte hundra på vart jag egentligen skulle, jag visste att det hette estraden och låg i tallnäs. När jag sökte efter det på internet fick jag bara fram att det skulle ligga i tallnäs centrum, men jag kunde inte se på nån karta vart själva centrumet var i tallnäs. Jag övervägde att ringa teatersnubben och fråga, men jag tänkte "äsch, jag ringer när jag är i tallnäs, jag kanske ser var det är!". Eftersom jag var så nervös så kom jag hemifrån lite sent (nu måste jag bara ta några djupa andetag innan jag far, och har jag verkligen inte glömt nånting, tänk tänk tänk, och jag ska bara läsa igenom replikerna en gång till), men eftersom det snöar massor var det inte läge att gasa på för mycket när jag väl satt i bilen. Trots allt så kom jag till tallnäs, det var jättebra skyltat mot centrum, där det fanns gratis parkering för alla, inte bara boende eller nåt annat jobbigt. Jag stängde av motorn en minut innan vi skulle träffas, perfekt! Det stod två bilar bredvid mig, vilker också verkade lovande. Jag hade parkerat alldeles bredvid ett hus där det stod att timrås teaterelever höll till, vilket jag hade för mig att jag hade läst under mitt googlande i jakt på adressen. Jag såg bara ett fotspår mot dörren, men jag tänkte att det kanske fanns en dörr på andra sidan, eller så hade dom kommit så tidigt att det hade snöat igen, det snöade ju trots allt väldigt mycket. Jag gick runt huset ett varv, men hittade inget som såg mer lovande ut, så jag ringde den ena regissören.

Han satt på ett tåg till stockholm. När jag väl hade förklarat vem jag var, det tog en liten stund för honom att koppla, fick jag veta att hela teaterprojektet var nerlagt. Dom hade inte fått några pengar. Jahapp. Det var bara att åka hem igen då.

När jag fick veta att det inte blev nåt av det insåg jag hur kul jag hade tyckt att det här var! Det var ju den här teatern som skulle vara det spännande under det här året! Och det som skulle få mig att ta mig igenom januari och februari ganska fort, sen var det bara mars och sen kunde jag se fram emot Thailandbesök, och efter april är det ju nästan sommar. Nu får jag klara mig igenom början på året på nåt annat sätt. Men TJ eller vad det kan tänkas heta är i alla fall nåt som känns lovande i februari.

När jag satt i bilen på väg hem insåg jag också att jag hade missat gudstjänsten i onödan, och att det inte fanns nån chans att jag skulle hinna till mer än kyrkkaffet. Och jag är förkyld, så jag kan inte utnyttja söndagen till skidåkning. Vad finns kvar då? Städa! Jippie. Eller inte.