Det värsta med att ha magsjuka är att sprida allmän skräck och oro omkring sig. Jag vet ju hur jag blir själv när nån är magsjuk, jag känner att en radie på minst nån kilometer skulle vara lämplig mellan mig och den sjuka. Så nu (fast kanske mest för nån dag sen, nu börjar jag snart närma mig stadiet när jag inte "ska" smitta mer) känner jag mig lite som en spetälsk, jag skulle gärna ha en egen lägenhet eller någon annan plats där det finns lite mer än i mitt rum, så jag kunde hålla mig ifrån folk och samtidigt titta lite på film, ha tillgång till dator och ett kylskåp så jag kan äta nån mat utan att behöva be mamma och pappa att ta fram nånting åt mig eftersom alla är livrädda för att bli sjuka. Men snart så kan jag nog lugna mig med smittorisken också. Men förlåt alla jag har skrämt upp och jag hoppas verkligen att jag inte har smittat nån!
Något som jag tycker är lite fascinerande är hur mycket man kan sova rent fysiskt. Sova är ju liksom inget man kan anstränga sig att göra typ som man kan göra när det gäller att inte sova, men under ett och ett halvt dygn har jag som längst varit vaken typ fyra timmar. Och totalt kanske jag har varit vaken åtta timmar eller nåt. Jag har sovit nästan en hel natt, nästan en hel dag, och sen ändå kunnat sova en hel natt på elva timmar efter det. Coolt. Men idag har jag varit vaken ganska mycket, woho, jag är på väg att bli frisk!
En av dom timmar jag var vaken igår pratade jag med min syster på telefon! :D Vad roligt det var! Jag har inte pratat med henne på över fem månader, den här dagen var sist. Ändå kändes det inte särskilt konstigt att prata, det kändes inte som att hon hade varit borta särskilt länge. Bara första hejet var väldigt konstigt. Något som var roligt att höra var när hon pratade franska med sin värdmamma i bakgrunden, coolt att hon kan ett helt "eget" språk! Men jag saknar henne...
Förresten har det ju hänt massor sen jag skrev sist. Jag gruvade mig för att jobba i torsdags, efter en alltför kort natt (2,5 timmar, tror det är rekordkort för mig om man räknar med dom nätter jag har sovit överhuvudtaget), men jag klarade det utan att svimma eller somna, även om jag kände att då var den dag jag behövde lära mig att dricka kaffe. Jag försökte, blandat med choklad, men det var inte gott, så jag övergick till bara choklad och hoppades på att bli pigg av en sockerchock istället. Det gick väl sådär, men jag överlevde i alla fall.
Jag har tackat ja till att vara konfaledare! :D Så nu ska jag bara prata med jobbet, och berätta vad jag vet om min framtid... Kan inte direkt säga att jag ser fram emot det lilla samtalet.. :S Men men, imorgon blir jag väl hemma från jobbet ändå, och på tisdag är jag ledig, så jag kan skjuta upp det ett tag till :P Men det som kändes lite osäkert när jag sa att jag kunde vara konfaledare, var att E sa typ "jag är glad över det så länge, men vi ska tänka efter om vi kan komma på nån kille som kan vara med också". Jag tror inte jag skulle bli "sparkad", men kanske inte lika behövd? Äh, jag vet inte, det kanske var jag som överreagerade lite också, det blir nog bra till slut!
Nu räknade jag efter på månader, och min syster har längre tid kvar borta än hon har varit borta. Det kändes helt plötsligt jättelångt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Kan ju glädja dig med att jag inte var särskilt rädd för dig, men då har jag ungefär samma inställning till magsjuka som jag har till lättare förkylningar. Kanske beror det på att jag fokuserar på de biologiska aspekterna i synnerhet, eller för att jag är en smärre knäppgök i allmänhet.
Stor kram!! (digital, så du behöver inte besvära ditt samvete risken att smitta ner mig. )
Åh vad skönt, och vilken tur att du var den enda jag träffade öga mot öga på kyrkan också! :) Jag måste avslöja att när jag väl hade slutat oroat mig för om jag var sjuk eller inte, och accepterat att jag faktiskt var sjuk, så kunde jag också fundera på biologiska aspekter, och förundras över hur smart uttänkt och praktiskt kroppen funkar. Tänk en cellsam historia och: "okej, nu har vi nåt här som inte är bra, då tar vi bort det, ut med allt så vi blir av med det!".
Stora digitala kramar till dig med! :) Åh vad det är bra med digitalt, och telefoner och annat som gör att man kan hålla lite distans :P
Haha, jag kollade på en cellsam historia senast.. nyss ;) Och jag kan väl erkänna att jag nog var den som var mest rädd för dig (jag fick ganska bråttom hem :P), huga.. (Jag är ganska avundsjuk på Johanna som saknar skräck inför sånt här.. Och på hästar som inte har någon kräkreflex! (Fast jag som emetofob har tydligen lärt mig kontrollera min :P))
Hur som helst, det jag skulle säga var; vad bra att du mår bra igen! :D
hah.. värst vad En Cellsam Historia verkar poppis nu då. 8) Själv råkade jag hitta hela serien på nätet för nån dag sedan och blev så glad eftersom jag mindes att jag som barn sett den på tv och tyckte den var så bra då...
Håller helt med om att kroppen är en fantastisk skapelse!
Ja, en cellsam historia är så bra! :D Där grundades mitt intresse för biologi tror jag :) Jag vet elin att det var värst för dig, ett tag tänkte jag vända när jag tänkte på att du var i kyrkan, men jag hade ingenstans att gå, och att sitta på navet och vänta på en buss kändes inte så lockande... Jag är också avundsjuk på Johanna! Skräcken är nästan värre än själva upplevelsen :P Jag är tillbaka i skräckfasen nu... :S
Skicka en kommentar