Livskraft i två bemärkelser

... den ena är med stort L som i ett namn, och den andra är med ett litet l, som ett vanligt substantiv. Det här lägret var verkligen otroligt bra! Och som jag skrev för längesen, när jag inte visste om jag kunde vara ledig över nyår, jag behövde det verkligen.

Nånting som kan beskriva hur mycket jag behövde det på ett plan, är att innan vi for upp till Umeå var det vissa som var lite nervösa och oroliga över vår bilfärd. Det är väl kanske en grej att köra upp dit, när man är pigg och utvilad, men att sätta några ungdomar som inte har haft körkort alltför länge i en bil på vinterväglag, när dessa ungdomar inte har sovit särskilt många timmar natten innan är kanske inte en sån där jättelugnande tanke. Men jag tänkte "äh, bara vi kommer upp till Livskraft så är jag nöjd. Visst, det är synd om min familj och mina kompisar hemma om jag dör, men är jag död så behöver jag inte fundera på det mer, och för min del känner jag mig ganska klar." Det är inte så att jag har gått med självmordstankar eller nåt sånt, det är mer att det gjorde mig detsamma om jag dog eller inte, jag har ju redan haft ett bra liv och så.

Men det vände, på nyårsafton såg jag nästan fram emot att komma hem och fortsätta mitt liv, och se vad som ska bli av det.

Jag har börjat tänka på att fjärilar är ju i en puppa innan dom blir en fin fjäril. Och den där tiden i puppan kan ju tyckas vara rätt meningslös, eftersom fjärilen bara ligger där, den är inte fin som den är efteråt, och den får inte ens flyga omkring eller krypa omkring som den gör när den är en larv. Men trots allt så är den där tiden i puppan nödvändig för att fjärilen ska bli vad den blir. Och genom den processen blir ju fjärilen både finare och får (enligt mig) ett roligare liv när den kan flyga. Så ser jag på mitt liv nu. Jag befinner mig i puppafasen, och jag tror och hoppas på att den gör nånting mer än att samla in pengar åt mig. Jag vet inte exakt vad jobbet kommer göra med mitt liv på ett större plan, men jag behöver inte veta allting jämt. Jag litar på att nån annan gör det åt mig.

Även om vi inte ser vägen
Kan vi tro och hoppas på Dig!

Och hur var lägret annars då, förutom underbart att jag fick tillbaka livshoppet? Jorå bra! Även om jag sjöng så att jag tror att halsen började blöda. Jag har dansat loss, och jag är glad över att jag inte var en av dom tio som fick magsjuka. Jag har sovit alldeles för lite, som var alldeles lagom för min lägersmak, jag har i alla fall inte somnat nån gån när jag borde vara vaken, och jag har fått använda min balkjol igen. Jag har pratat djupt och inte djupt, och jag har umgåtts med massa underbara människor, jag tycker så otroligt mycket om er! Jag har börjat att lära mig att lyssna på Gud istället för att bara prata och be, och lärt mig trick för att få det att funka. Jag har blivit en mästare på att rimma (i alla fall tillfälligt), och jag har köpt en bok, vilket jag inte minns när jag gjorde sist (vuxenpoäng?). Jag har kramat ungefär 170 människor i rad, som invigning på det nya året (den ni, svårslaget! ;)), samtidigt som jag höll på att förfrysa mina tår eftersom jag inte hade planerat att stå ute i snö som inte var tillräckligt tilltrampad. Efter ett tag var det svårt att säga "Gott Nytt År!" istället för "gottnyttår", men det berodde inte på tårna.

Jag har med andra ord haft det ungefär hur bra som helst.
Gott nytt år!