Glassugen medlem

Så är riktig medlem i församlingen. Oj vad glada vissa blev. Särskilt mina förädrar, vilket förtar lite av det roliga med det hela. På dom verkar det som att "äntligen har hon tagit det här steget, och det är ju inte vi som har pressat nånting!", men det känns inte så stort för mig som dom verkar ta det. Till saken hör också att för nåt år sen diskuterade vi den här saken, och då blev det värsta tjafset, bara för att jag råkade säga att jag inte riktigt såg det nödvändiga med att bi medlem. Och när jag väl hade börjat säga det blev det så förstorat, det verkade som att mamma och pappa uppfattade det som att jag tyckte det var värdelöst att bli medlem. Men jag hade väl kunnat bli medlem, men det kändes inte som att mitt liv skulle bli förändrat av ett eventuellt medlemskap. Och nu verkar det som att dom tror att jag har ångrat mig, men det var mest att när nån annan frågade kände jag, okej då, jag kan väl också göra det här formella, för rent praktiskt känner jag mig redan som medlem. Jaja....

Jag fick i alla fall ett bibelord i samband med att jag fick mitt medlemskort, psalm 121 (tyvärr går det inte att änka till färdiga sökningar, så den nyfikna måste skriva in ps 121 själv..). Det var fint, jag kände att jag var glad att inte behöva säga något direkt efter, för min hals var inte att lita på, och jag fick blinka lite extra många gånger när hon läste. Och det gulliga var att hon som läste (och också hade valt bibelord) inledde med att säga typ "jag tänkte länge på vad jag ville säga till dig...", så det kändes personligt också. Herren ska bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt Ps 121:8. Tyckte jag särskilt om.

Igår kväll hade jag planerat för en myskväll. Jag hade laddat och köpt Ben & Jerrys-glass (chocolate therapy), och såg fram emot att få sitta och njuta av den framför en film. Jag började titta på fim, men sen skulle mina föräldrar och deras kompisar äta scones och undrade om jag ville ha. Det är ju alltid bra att grunda med nåt annat än socker, så jag tänkte att jag skulle ta med scones till filmen. Men då hade dom dukat åt mig och det kändes så otrevligt att bara gå därifrån, så jag blev sittande. Jag tänkte att jag skulle äta lite snabbt så skulle jag gå tillbaka och ta med mig glassen. Men hur det nu var så blev jg sittande, och till slut började vi spela spel och det blev ingen glass för mig den kvällen. Jag vet inte riktigt när jag ska äta den istället, jag är så sugen på att få reda på hur den smakar, men idag blir det så mycket ändå med kyrkfika, manchesterpudding och pepparkakskras, så jag måste nog ta den nån annan dag. Men till veckan har jag inte mycket kvällar över, så jag vet inte när jag hinner med den. Vad tragiskt det låter, det låter som om mitt liv kretsar kring mat, men det var liksom hela känslan, inte bara själva glufsandet av glass. Typ nu ska jag lyxa till det för mig, och så hinner man bara förbereda, men inte känna själva lyxen.

Åh, jag har börjat lyssna på en sån mysig låt, men den är lite julig, men det går bra ändå.