Skvadern, ett minne blott

Jag har fått sån skvaderlängtan. Och saknad. Sån där stark i magen så att man bara måste sitta still en stund tills det har lugnat sig. Två gånger har det blivit så idag. En orsak tror jag kan vara att jag pratade med två exklasskompisar igår, varav en som jag inte hade pratat med sen studenten (jääättelängesen!). Sen spelade jag ett spel på datorn som jag spelade mycket förut, jag tror det var under min skvadertid (men det var faktiskt inte röj :o ) Jag fick i alla fall världens flash backs från att sitta på rummet, prata, kanske spela nåt spel. Eller sitta i soffan och bara slappa bort en hel lunch fast man vet att man kommer att få ångra det bittert någon natt framöver. Och träffa alla människor hela dagarna! Och göra nånting viktigt. Och Forsmarksresan!

Förutom att sakna Skvadern idag så skulle jag fixa det sista med medlemsrapporteringen till salt. Då upptäckte jag att det tydligen skulle skrivas på av en revisor (vilket vi valde att tolka som någon i styrelsen) innan det skickades in. Det ska vara inne i övermorgon. Ojdå tänkte jag, vart får man tag på en saltstyrelseledamot måntro? På skvadern, var förstås det brillianta svaret, jag måste gå till skvadern! :D Men först skulle jag bara äta. Och klä på mig nåt riktigt, kunde ju inte visa mig från min mjukisklädersida när jag skulle till skolan! Och så skulle jag lyssna klart på låten. Och nästa låt. Och läsa lite där. Och hoppsan, jag måste ju ha adressen till vart jag ska skicka allting också, det måste jag ta fram! Klockan blev ganska mycket, men halv fyra närmade jag mig skolan, och jag tänkte att nån borde väl vara kvar! Det var nån inte. Till och med dörren till min kära exmentor var stängd, så jag kunde inte hälsa på henne heller! Men jag får göra ett nytt försök en annan gång.

Det var konstigt att gå till Skvadern, jag känner mig så hemma där, men jag vet att jag egentligen inte är hemma där längre. Och andra, som jag inte är hemma med, är hemma där nu istället. Det kändes främmande när jag öppnade dörren, men när jag väl kom där korridoren svänger vid första trappan så kändes allt som vanligt. Nästan. När jag skulle gå ut igen så upptäckte jag att reflexen att vrida huvudet för att titta på tavlan för att se om nån har skrivit nånting nytt och viktigt, inte hade försvunnit. Ibland har jag fortfarande svårt att fatta att jag inte ska gå där något mer, jag kommer bara bli mer och mer främmande för skolan ju längre tiden går. Och tappa kontakten med mer och mer folk. Det går liksom inte att skruva tillbaka och ha ens en enda vanlig skoldag till, där man till exempel sitter i valvet och inte förstår fysik/inte orkar göra fysik tillsammans, eller en vanlig timme i soffan när man väntar in folk som ska gå och äta med en, eller.... Ja, det kommer inte tillbaka.