När man till slut når fram.

Idag var en stor dag för mig. Så här ligger det till:

När jag gick på högstadiet spelade jag i kulturskolans ungdomssymfoniorkester. Jag spelade där länge, men just under högstadietiden hade jag inte riktigt lärt mig att uppskatta klassisk musik. Jag tyckte det mesta lät ungefär likadant, och jag kände ju inte igen någonting. Kunde man aldrig få spela en låt man hade hört talas om någon gång?!

Det fanns också en annan orkester på kulturskolan, men den var bara för blåsare. Den orkestern spelade minsann filmmusik! Och inte vilken gammal avdankad musikal som helst, utan superfräscha Sagan om Ringen och Pirates of the Caribbean. Det här var precis när Sagan om Ringen-filmerna och Pirates hade sina premiärer, så fräscht var det! Jag var så avundsjuk.

Som om det här inte var nog så spelade min stora högstadiekärlek i den andra orkestern. Han gick i min parellellklass, och givetvis så kunde jag inte prata med honom eftersom han var så cool. Istället så laddade jag hem Pirates-soundtracket (det var lagligt på den tiden) och lyssnade om och om igen på musiken. På något sätt så kändes det som att jag kom honom närmre då. Med cd-freestylens lurar i öronen (jag var som sagt inte så cool, jag hade aldrig någon hederlig mp3-spelare som de coola barnen) drömde jag mig bort och tänkte mig att jag var med och spelade. Jag lyssnade noga efter den stämma som var min, för att verkligen kunna leva mig in i att det var jag som åstadkom just de tonerna. Och så dagdrömde jag om att han kanske älskade mig i smyg eftersom jag lyssnade på den musik han spelade.

Jag kom över min högstadiekärlek, men Pirates-soundtracket kom jag aldrig riktigt över. Fortfarande tycker jag det är så himla bra. Och kanske står det fortfarande för något ouppnåeligt men ack så åtråvärt.

Idag, som sagt, kom till slut den stora dagen. Efter nästan tio års väntan. IDAG SPELADE VI SOUNDTRACKET FRÅN PIRATES OF THE CARIBBEAN I ORKESTERN. Jag är framme nu. Jag är DÄR. Tack.

Hör här själva vad bra det är.