Påkommen

I förrgår glömde jag min sladd till datorn i skolan. Igår tänkte jag hämta den, men jag glömde bort tiden, och när jag vid halv sex försökte ta mig in i det rum där den låg så visade det sig att det rummet låstes klockan fem. Så jag skulle bli utan dator hela kvällen. Det som var min lediga kväll! Oo så jag grämde mig i förväg. Jag såg framför mig hur jag skulle komma hem och inte ha något att göra, hur jag skulle vara så himla sugen på att läsa bloggar, hur jag alldeles säkert hade massa saker jag behövde kolla upp på internet eller maila ut.

Men sen kom jag hem, bläddrade lite förstrött i en tidning jag hade fått hem, lagade mat. Sen var det sent, så jag gick och la mig. Och så var det inte svårare än så. Ganska skönt faktiskt. Då kände jag mig ganska (jätte!) töntig över att tanken att vara utan dator ett dygn kändes så jobbig.

Jag tänker tillbaka på den tiden när jag gick på folkis och kollade internet en gång i veckan. Vad skönt det var! Riktigt så sällan skulle inte funka nu, men nog skulle det gå att dra ner på datoranvändandet. Och få mitt huvud att tycka att en koll av oviktigheter faktiskt är oviktigt. Det finns ett val, jag har ingen plikt att hålla mig uppdaterad om vad vissa utvalda skriver varje dag. Om jag hellre vill läsa en bok så får jag det.

Och det konstigaste är att jag inte alls hade sett det som en sån stor grej för mig förrän jag kom på mig själv i mina oresonliga tankar igår. Skönt att ha kommit så långt i alla fall.