Livstrygghet

Idag har jag varit strålande glad. 4 timmars föreläsning bara flög iväg, och jag kunde inte hålla tillbaka ett brett leende när jag fick börja tänka i derivator och integraler igen. Efter att ha grottat ner mig i lösandet av ekvationer i några timmar kollade jag lägenhetsutbudet. Det låg 3 (tre!) lägenheter ute som jag gärna skulle bo i. Rätt storlek, rätt område, rätt prisklass. Någon borde jag väl ha chans på? Jag begav mig till J för lax och kladdkaka innan hemgruppen, men sen rann luften liksom ur mig. När jag kom hem hade för många anmält sitt intresse till alla tre lägenheterna. Just nu har jag mellan 5 och 9 ködagar för lite för att hamna bland de åtta som får gå på visning. Och jag som hade hunnit måla upp en bild över hur mitt liv skulle se ut i de där lägenheterna. Jag måste sluta göra så!

För att trösta mig själv lite läste jag igenom ett mail jag fick igår. Det stod att jag var godkänd på den labrapport jag skrev i tisdags, och inte nog med det. Jag fick till och med beröm. Jag har läst det mailet ungefär 15 gånger sen jag fick det tror jag.

Men trots att luften gick ur mig så känner jag mig trygg. Trygg i att jag kommer att må bra imorgon, och är jag trött imorgon så blir det i alla fall bra i övermorgon. Jag har insett att jag äntligen har nått den punkt då jag kan känna mig trygg och tillfreds med min vardag. Inte någon underbar resa där jag svävar på rosa moln, men som jag vet ska ta slut snart, inte ett tråkigt jobb som suger all must och livsglädje ur mig, inte månad ut och månad in med ledsenklump i magen. Inte en sprudlande glad termin som gör mig orolig att kunna leva upp till den roll jag har lyckats ta mig, inte någon himla period när jag vid varje glad stund oroar mig för att när som helst snubbla ner i deppens djupa dal. Jag känner mig inte tvungen att utvärdera om dagen har varit förskräcklig eller fantastisk varje dag. Jag känner ingen obotlig rastlöshet, inget allvarligt velande om jag har gjort rätt val eller om jag är på rätt plats. Utan veckorna går, jag kan ärligt och med eftertryck säga att jag mår bra, har bara lite för högt tempo. Men jag vet hur man kan dra ner tempo, jag ska bara försöka bli ännu bättre på det. Lite som när jag gick på gymnasiet och inte funderade så mycket på om livet var bra eller dåligt, när jag bara levde så gott det gick. Det där läget som jag har längtat efter så länge.

Så då går det att tåla en trött kväll med lite lägenhetsbesvikelser.