Järn, brev och styrkor

Igår var jag sådär trött igen, och så slogs jag plötsligt av tanken: tänk om jag har järnbrist! Jag googlade och började läsa på om hemskheterna. Det var dåligt med bröd, kaffe och mjölkprodukter. Synd att jag tycker det är så himla lyxigt med ett eftermiddagsfika bestående av kaffe och ostmacka! Så synd att jag nästan började gråta. Men så var jag som sagt väldigt trött igår också. Men nu har jag kommit på att så länge jag inte äter det i samband med järnmåltider så går det kanske bra. Och jag vet ju inte om jag har järnbrist ens. Dumt att ta ut hela sorgen i förskott.

Idag satt jag på universitetet tillsammans med några andra för att vika brev som skulle stoppas in i 3050 kuvert. Det var så himla roligt. Att få sitta i timmar och göra något så järndött, att ha total fokus på att det vikta papper skulle placeras i kuvertet. Och om man ville anstränga hjärnan lite kunde man läsa vilka namn det skulle skickas till och se om det var till någon man kände. Och så fick man göra något för att hjälpa till, och så blev folk tacksamma och bjöd på pizza (visserligen ingick det i dealen från början, men ändå). Någon gång i mitt liv kanske jag ska avsäga mig alla ansvarsfyllda uppdrag, och bara ha massa tid över till att hjälpa till med enkla uppgifter som ingen brukar vilja göra. Undrar om de enkla uppgifterna känns lika roliga då också.

Och för övrigt så älskar jag hur jag kan se folk växa bara de hamnar i rätt sammanhang, bara de får rätt uppgifter. Hur jag kan hitta folks styrkor trots att jag tidigare har varit alldeles för bra på att se deras svagheter. Det påminner mig om att ytterst få personer är utan bra sidor, det gäller bara att hitta dessa sidor innan man ger upp. För om folk ger upp på en så kommer väldigt få bra sidor fram. Jag vill bli bättre på det där, jag önskar att jag aldrig gav upp, att jag aldrig tröttnade på att leta. Men övning kanske ger färdighet? Oj så djupt det blev såhär på kvällskvisten.