På väg

Nu sitter jag på arlanda och har precis skrivit ett resdagboksinlägg, där den större delen av mitt internetskrivande förmodligen kommer att äga rum dom närmaste 6 månaderna. Igår var det jobbigt att åka, oj vad jag grät. Jag orkade inte ens bry mig om vad mina medresenärer på bussen tänkte, men det var skönt att det inte var lika fullt på bussen som sist jag åkte Den bussen Den tiden, nu slapp jag ha någon bredvid mig. Och jag försökte snörvla diskret och inte onödigt mycket. Det var jobbigt att jämföra med sist jag åkte Den bussen Den tiden. Även om jag inte visste hur den resan skulle bli då, och jag inte alls trodde den skulle bli så bra som den faktiskt blev, så reste jag ju faktiskt med några, som jag skulle dela upplevelserna med. Och jag hade ju J med mig, så även om jag inte skulle stå ut med dom andra, som jag knappt kände då, så skulle jag ju i alla fall ha nån. Men nu blev det ju så att jag faktiskt stod ut med dom andra också, väldigt bra till och med, så hela resan har lite av ett rosaskimmer över sig. Och det gör att även när resan knappt hade börjat, så ser jag det genom ett rosaskimmer. Och jag tycker det är så roligt att tänka tillbaka på hur lite jag visste hur det skulle sluta, när jag stod där på busstationen och tog den där gruppbilden med alla fyra. När jag var lättad att jag slapp sitta på bussen bredvid någon jag knappt kände, och fick sitta bredvid en total främling istället. Och jag tycker det är jätteroligt att titta på två bilder tagna på arlanda, en där jag och J sitter bredvid varandra och en där E och M sitter bredvid varandra. Det var nästan den första stunden vi hade tillsammans alla fyra när resan väl var igång, och jag var nervös och undrade hur det skulle bli.

Bra blev det, och kanske borde jag därför våga lita på att det här blir minst lika bra? Det kan säkert bli bra, men nu känns det som en större förlust att åka ifrån hemma än det gjorde sist. Fast sist hade jag ju också något jag grät över att lämna hemma, men det var inte på samma sätt. Det känns inte på samma sätt nu i alla fall, även om jag vet att hjärnan i efterhand kan konstruera om känslor lite. Fast då var det faktiskt mer några få tillfällen jag ville vara med på, nu är det mer mitt liv. Det kanske kändes som en lika stor förlust då, även om den gick över? Men om man inte vill att den här ska gå över? Måste man stå med en fot i varje land då, som jag har blivit varnad för, eller går det ändå?

Och vad kommer att hända, jag kan inte tänka mig själv jobba som engelsklärare, i ett land där jag inte förstår vare sig språket eller kulturen. Inte "kan inte tänkta mig" som att jag aldrig skulle vilja göra det, utan mer bokstavligt, jag kan inte se mig själv i den situationen. Det gör på ett sätt att jag blir mindre rädd, jag kan inte gå och fantisera så mycket om hur det kommer att bli, men samtidigt kan jag ju inte förbereda mig heller.

Gah, jag är självklart ute i sista minuten igen. Den här gången med folkisansökan. Men själva ansökan är inskickad, det fattas några papper som mamma ska kopiera och sen skicka. Problemet är att jag inte riktigt förstår hur det funkar med internatet, om man måste söka det för att få komma dit, eller om dom utgår från att man vill bo där. Och när får man i såna fall önska hur man vill bo? Har för mig att jag har läst det någonstans, men nu hittar jag det inte alls på hemsidan. Suck. Jaja, det löser sig väl.

Nej, nu ska jag nog lämna datorn trots 12 minuter kvar på min internettid. Kanske ska köpa någon frukostmacka, eftersom den frukostmacka jag hade tagit med mig blev en nattmacka när klockan var tre och jag inte hade lyckats somnat. Snart är jag i Thailand!!