Det här året har varit väldigt speciellt. Det är intressant att tänka tillbaka hur jag mådde för ett år sen. För ett år sen och typ en vecka så var jag helt uppgiven och hade inget hopp om framtiden alls. Jag hade lite smått panik över vad jag skulle ta mig för nu våren 2009, jag var less på mitt jobb och jag visste att jag hade mer tid kvar än jag hade avverkat, och inte ens sydamerikaresan kunde jag se fram emot på riktigt, det kändes så overkligt och kanske till och med osäkert? Jag minns inte exakt, men mitt humör och hopp inför det nya året och framtiden var i alla fall i botten. Men på Livskraft vände det. Jag fick hopp igen, kände att det inte var kört, kände att det skulle bli spännande att se vad jag skulle ta mig för våren 2009 och tanken att "om ett år vet jag mer om hur min framtid ser ut!" kändes mer spännande än hopplös. Och med nytt hopp och tillförsikt (om det är det det heter..?) på livet så gav jag mig ut i min vardag igen efter Livskraft. Närmre Gud och med huvudet ovanför ytan. Min KFUM-kalender blev min räddning när jag varje dag kunde se att tiden gick framåt när jag fick rycka loss en lapp, och varje månadsskifte kändes lite som en seger. Jag var aldrig lika less på mitt jobb sen som jag hade varit innan nyår. Jag började läsa om Sydamerika, och leta info om olika volontärmöjligheter, och jag såg våren som en tid som nästan var över fast den knappt hade börjat. Sen fick jag frågan om att vara konfaledare, vilket räddade mig från ännu en månad av annat jobb, och det gick ännu bättre att räkna ner.
Efter en tid av lite jobb blev det lite mer jobb igen, men jag lärde mig bättre att hantera det. Våren blev som alltid fylld av mycket, både bokning av resan, oj vilken störd känsla det var, Pragresan som blev ett välbehövligt avbrott från vardagen, två hajker av olika slag, konfastart, student... Och inte minst hela bandgrejen. Det var nånting som verkligen lyfte upp min vår när jag kände att allting bara rullade på i samma saker, även om det inte kändes helt lätt hela tiden. Men roligt var det, och flera jobbadagar blev så mycket mer uthärdliga när jag kunde sitta och snegla ner på mina noter i väskan och veta att jag skulle bli upphämtad efter jobbet för rep. Något som känns lite roligt att tänka tillbaka på är inför-resan-träffarna vi hade. När vi skulle kolla på resa, boka resa och boka inkaleden. Inte så många träffar, och då kände jag det mest som något nödvändigt, mer än något roligt. Jag anade inte då hur bra det skulle bli, och hur roligt jag skulle tycka det var att resa med just dom människorna. Och hade nån sagt det till mig då (vilket folk typ gjorde också) så hade jag inte trott dom.
Våren följdes av en sommar, som har ett alldeles bra skimmer över sig. Bra sommarjobb som i början var mer ansträngande än jag hade tänkt mig, men var jättebra i slutet när jag väl hade kommit in i det. Sen ledig en stor del av sommaren, och kunda haka på nästan allt som folk drog ihop, vilken skillnad från att ha jobbat konstiga tider i nio månader innan när man tvingats tacka nej till så mycket! Och det drogs ihop mycket. Syster kom hem, och det var överraskningskalas, roligt att lura folk! :) Sen var det stranddagar och bryggandagar, dagar i nya sommarstugan och dagar i gamla sommarstugan. Filminspelning och Sessnartigenparty. Och patrullriks med mina fina små scouter! Mot slutet av sommaren drogs repen igång igen, folk började lämna stan. Vilket nog var ganska bra, eftersom jag behövde mycket tid till min hetsansökan mot Thailand. Allt drog ihop sig på samma gång, inför releasepartyt, inför resan och inför att få ansökan klar. Jag hade ingen lust att åka iväg och resa, jag ville spela på pipeline, jag trodde att resekonstallationen inte skulle bli så bra ändå, sommaren hade ju varit helt underbar, varför skulle jag lämna allt, jag skulle sakna kyrkan, jag ville ha mer tid till ansökan och kanske lite förberedelser, allting kändes svårt och krångligt.
Releasepartyt kom och var hur kul som helst, sen sov jag för lite och orkade bara gråta och inte packa dagen innan kvällen jag skulle åka, men till slut hjälpte mamma mig och läste lista medan jag sprang runt i huset och hämtade saker. Jag hann precis, även om jag kom på saker i efterhand som jag glömde, fast nu minns jag inte längre vad det var, så det var nog inte så viktigt som jag trodde ett tag.
Men sen, iväg! Det började kännas rätt bra igen, spännande att åka ut på äventyr, och redan efter någon dag började jag känna att det blir nog rätt bra det här med gruppen ändå. Fast på flygresan dit var det ju väldigt skönt att sitta bredvid J för att undvika tryckt stämning, och jag då inte kunde se framför mig hur jag efter tre månader skulle kunna tänka mig att sitta på nåt annat sätt på flyget. Tänk så fel man kan ha.
Jag var glad över att klättra på Cotopaxi när bandet spelade på pipeline, jag kände att jag faktiskt hade gjort en bra prioritering, och nästa spelning hade jag inte ens koll på när den var, då var jag så inne i resandet. Första tiden fick jag panik när jag tänkte på att jag nån gång skulle åka hem, det var riktigt så att det krampade i bröstet när jag upptäckte att vi hade rest i 10 dagar, och alltså redan hade avverkat en tiondel! Efter en och en halv månad började jag känna att jag längtade efter hemmasaker, fast inte längtade efter hemma, vilket stressade mig en del, jag ville ju inte ägna min restid åt hemlängtan! För samtidigt kändes det jobbigt och lite stressande att veta att man bara hade halva tiden kvar! Uppdelning och återförening, uppdelningen hade jag sett fram emot i mina skeptiska stunder hemma, det tröstade mig litegrann, men när det väl var dags ville jag det inte längre. Som tur var kom återföreningen lite tidigare än planerat, även om det gjorde att jag inte riktigt hann ladda inför eller tänka på återföreningen. Men bra blev den i alla fall.
Typ 3-4 veckor innan hemresan var jag mätt på intryck och ganska trött. Då började jag acceptera att hmefärden närmade sig, för jag orkade verkligen inte se ett vattenfall till! Och jag orkade inte ta mig för saker och ting, och jag började sakna att vara ifred ett dygn. Jag tänkte att om några veckor kommer jag vara ännu mer less, så då blir det lagom att åka hem. Men jag hade fel igen. Många dagar på ett och samma ställe utan krav på upptäcksfärder kan vara väldigt lugnande, och lata dagar på stranden eller till och med en hel lat dag bara inne i lägenheten också, så efter vår långa ö-vistelse var jag fit for fight igen! Och jag började oroa mig för att komma hem, hur skulle det bli då? Fast så mycket tänkte jag inte på det, men det blev jobbigare när vi lämnade hostelet i Rio för att ta oss mot flygplatsen, och en svensk M och E hade lärt känna tyckte sååå synd om oss! Då insåg jag att Den Stora Resan faktiskt nästan var över, och jag skulle lämna den kontinent jag hade längtat efter sen mellanstadiet. Det kändes skönt att vi hade New York kvar som någon slags nertrappningsgrej, typ komma till något västerländskt utan att komma hem.
Efter väldigt bra dagar i NY, där jag förvånades över hur jag lyckades tajma mitt shoppninghumör med rådande förutsättningar, så var det hemresan kvar. Trots att det var nattflygning blev det ingen sömn, det fanns för mycket annat att syssla med på planet, till exempel sänka skepp, poker och film. Och det kändes som att sova kunde man ju göra själv, dessutom så flög dom sju timmarna iväg, vi var ju vana vid 15 timmars-resor! På arlanda så hade jag inga föräldrar som väntade, men på grund av en skidolycka var jag inte den enda som var föräldralös, vilket var lite skönt, även om det inte är bra med olyckor. Men vi föräldralösa blev ompysslade i alla fall, med lussebullar, pepparkakor och mjölk, och under resan hade jag nästan lärt känna dom föräldrar som kom, även om jag aldrig hade träffat dom förut. Pratat på msn hade jag gjort med en, men så mycket som man hinner prata på 3 månader så kändes det som att jag kände dom andras familjer och till och med hade koll på stora delar av dom andras släkt innan vi var klara :P
Första dagarna hemma kändes väldigt deprimerande, men sen drog det igång. Ett jullov som påminner om sommaren, med mycket folk som drar ihop saker och ting och vill träffas, och många dagar där jag bara har varit hemma och vänt, eller ens varit hemma, för att hinna träffa dom jag vill och göra det jag vill. En vår som inte är helt uppordnad, bara halvt, men jag litar på att jag ska få veta nånting snart och att det ska lösa sig.
Så nu står jag här, ett år senare och vet mer om min framtid. Jag vet också mer om mig själv, och jag vet mer om andra. Jag har varit med om mycket saker jag inte trodde jag skulle vara med om det här året, och jag har gjort många saker för första gången. Jag har sett så mycket, men egentligen är det inte det som sätter spår. Det som sätter spår är relationer och kontakter, och obetydliga smådetaljer som man kan tänka tillbaka på och le åt. Året har varit fyllt av kontraster, extrempunker i mitt liv, ett väldigt speciellt år har det varit! På flera sätt kanske det bästa, men å andra sidan så har jag ju haft många månader när jag har tänkt att det är det sämsta. Men eftersom det är flera saker som gör det så bra så kanske det vinner? Till skillnad från många år som är mer jämna hela åren. Och trots jobb så har det ju varit pannkakspartyn, öviksresor, födelsedagsfiranden och andra bra saker när jag har varit ledig. Och det är nog bra att ha fått testa på att vara uttråkad, och lära sig att man faktiskt måste ta tag i saker för att få ha det roligt ibland.
Och året jag har framför mig då? Just nu känner jag mig i lite samma sits som innan Sydamerikaresan, jag har det så bra hemma att jag inte känner så mycket för att åka. Men jag har ju lärt mig att det kan bli bra när man väl kommer iväg, och dom flesta som är hemma nu som jag har det så bra med, lämnar ju staden när deras jullov tar slut. Men jag åker ju längre ifrån dom än dom skulle ha åkt från mig om jag hade varit hemma, men just nu är det inte riktigt läge för att dra sig ur heller. Och innerst inne så vill jag inte det, vad skulle jag göra här hemma?
Men jag hoppas på ett år då jag ska få lära mig ännu mer om mig själv, och jag vill lära mig att tycka och vilja mer saker av mig själv, inte på grund av att andra förväntar sig det. Det känns som att nu kommer jag att utsätta mig för något som kan bli extremt svårt och jobbigt, men jag ska ta mig igenom det, och sen kommer jag att klara vad som helst. Till hösten ska jag tillbaka till kärnan och inte ränna runt, utan hitta tillbaka till basen när jag har irrat och dragit upp saker och frågor och har massa lösa trådar. Då blir det till att kamma ut och reda ut, och göra ett fint nystan, sen så är jag redo för resten av livet! Storslagna planer i fina bilder ;)
Det känns som att det här kan bli ett bra år det med. Kanske inte lika bra som 2008, jag vet inte, det vore att ha väldigt höga förhoppningar, kanske för höga, och det är inte bra. Men bra tror jag att det kommer att bli, och det känns skönt att jag har någon slags mall och modell för det.
This is the year, this is the year it all will happen!
//Marit
Eller
I want to be with you, be with you, night and day
Nothing changes on New Year's day
//U2
Men också
All I know is, there's something new this year
All I know is there's something new real near
All I know is, there's something new this year
I don't know much, but there's something new coming near
//Hello Saferide
GOTT NYTT ÅR!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar