Nära nu!!

Igår kväll när jag hade somnat lyckades jag läsa (eller i alla fall öppna) två sms, men jag har inte något som helst minne av det, läskigt! Sånt kan orsaka en hel del missförstånd, men som tur är har jag för vana att sitta och läsa igenom gamla sms när jag har lite småtråkigt, så jag upptäckte vad jag hade missat!

Åh, jag är rädd för tiden som går, fast ibland känns det som att en del tid är ganska värdelös, till exempel så känns det som att dagen idag skulle kunna få gå ganska fort, eftersom jag inte kan utnyttja den tiden som jag vill. Och jag är rädd för hur mycket av den lilla tid som finns som kommer att vara så! Gah.. Dessutom lyssnar jag på musik som inte direkt muntrar upp mig, det är snarare musik som kan göra mig ledsen fast jag är glad från början, men det är ju bra att det finns musik som passar i alla fall.

Nobody said it was easy, oh take me back to the start

Visumansökan igår gick inte som smort. Jag kunde inte komma till ambassaden så tidigt som jag ville, för hostelet hade konstiga öppettider. När jag kom dit förvånades jag över hur många som var där, men alla ville ha turistvisum, för längre än 30 dagar. Därför gick inte kön för Non-immigrant-visum framåt, så till slut fick jag gå emellan och säga att jag också ville ha hjälp, fast jag hade en annan färg på kölappen. Hon som satt där var tvungen att ringa på sin supervisor, flr hon visste inte hur man skulle göra med nåt mer avancerat än turistvisum, och supervisorn sa till mig att det saknades ett papper, som jag måste få från Thailand. Suck! Till saken hörde att dom bara hade öppet en och en halv timmar till, så jag var tvungen att skynda mig! Jag ringde min mor som fick fixa telefonnummer till organisationen i Sverige. Den jag egentligen skulle prata med där var på lunch och skulle inte komma tillbaka förrän samtidigt som ambassaden stängde, men jag förklarade att det var akut, och efter lite samtal fram och tillbaka så fick hon jag fick tag på prata med supervisorn för att övertyga henne om att jag inte behövde pappret. Men tydligen var reglerna ändrade, och efter ett långt samtal så fick jag tillbaka telefonen, och fick höra att hon skulle göra allt vad hon kunde för att hinna faxa över rätt papper i tid. Så då var det bara att sitta och vänta. Till slut ringde hon och sa att det var faxat, och att jag skulle kolla om det var rätt. Självklart var det typ 10 pers framför mig i kön då, men jag tog en ny kölapp (en av varje färg den här gången, vis av erfarenhet!) och satte mig snällt att vänta, samtidigt som jag hoppades intensivt på att pappret skulle gälla och vara rätt. När det äntligen blev min tur så gick det bra. Phu! En halvtimme innan ambassaden stängde kom jag ut därifrån och hade fått lämna in mitt pass och mina papper. Jag kände mig otroligt lättad, så att det inte ens störde mig särskilt mycket att dom inte kan skicka hem mitt pass och visum, utan att jag måste ner till Stocholm igen för att hämta. Men då åker jag nog bara över dagen. Mer buss, wheey! ;)

Jag har fått mitt dykcertkort! :) Det kändes så konstigt att titta på det där kortet, och minnas hur jag såg till att kladda på lite mascara och planera bästa ta-kort-frisyren innan vi gick iväg till dykcentret. Jag ser så brun ut, brunare än jag minns mig, då kände jag mig rätt blek.. Och den där bakgrunden, inte något försök att få någon enfärgad neutral bakgrund, nej nej, ställ dig där framför kartan så blir det jättebra! ;) Åh, som alltid när man tänker tillbaka så känns det som att allting var så lätt och bra då. Men det behöver ju inte ha varit så utopiskt som det känns nu, det är lätt att glömma många småstörningsmoment.

Nej, nu ska jag nog försöka göra nånting. Kanske städa. Eller ringa nån. Eller gå ut och gå. Hm.