Ett tydligare sätt att tänka

Jag bara skriver och skriver, det är inte utan att jag tycker lite synd om den som skulle vilja hålla sig uppdaterad med min blogg. Milslångt efter milslångt inlägg med mest tankesvammel, inte det roligaste kanske. Men snart blir det i alla fall inte så ofta längre. Och dom som blir kanske blir lite mer innehållsrikt än det här. Men det är så skönt att skriva av sig. Även om jag har upptäckt att det inte går att skriva av sig allt, och det är väl kanske därför det blir så mycket samma saker. Allmänt depp går att skriva bort, tristess och omotiverad stress. En del motiverad stress funkar också, det är alltid bra att strukturera upp stressen. Nervositet funkar. Men saknad funkar inte att skriva bort. Det är kanske lite synd, med tanke på att jag kommer att lämna alla jag känner för ett halvår. Eller, nej, jag känner ju A och L, som jag har med mig i Thailand, men L är ju mer en kontakt jag håller på att lära känna. Ingen som jag brukar umgås med har jag ju i alla fall med mig, och om folk inte kan engelska där så har jag kanske det inte blir så nära nya kontakter på en gång.

Fast även om det inte går att skriva av sig saknaden så är det ändå ganska skönt att få ner den. På ett sätt blir bloggandet ett tydligare sätt att tänka, vilket är skönt. Men sen kommer jag också att kunna skriva i min dagbok för att förtydliga mina tankar, det är bra. Idag lyckades jag införskaffa en fin blå dagbok, så nu är jag redo för egenterapi. Jag funderar på att låta mig själv tjuvstarta lite i den, då blir det ju också lite förväntningar, oro, nervositet och förberedelser inför resan som får plats, och det platsar ju kanske. Fast egentligen så har jag inte sådär väldans mycket tid över, så jag kanske ska försöka undvika den tills jag är på resande fot, så jag inte står där på tisdag kväll med en opackad väska och en halvskriven dagbok... :P I bloggen måste jag ju i alla fall hejda mig, kan ju inte skriva hur ofta som helst eller hur mycket som helst, då får jag ju skämmas :P

Ikväll var det skattjakt på Herman, det var kul! :) Även om dom kära hermanianerna hittade några ledtrådar för tidigt och därför var nära att missa några kartbitar (om dom inte hade haft såna rediga ledare som talade dom tillrätta), och sen hade lite problem med sista ledtråden för att hitta rätt bibelord som skulle leda dom till hur dörren till skatten skulle öppnas (Matt 7:7, be så ska ni få, sök så ska ni finna, bulta så ska dörren öppnas). Förberedelserna var riktigt roliga, det började igår med A och K, när vi rimmade så fint för att få riktigt snygga ledtrådar. Tyvärr minns jag inget i huvudet, annars skulle ni fått höra ett smakprov, men en halv ledtråd var: "Dubblera, tripplera, gör flera." Och sen nånting som visade att dom skulle vara i "källarns djupa vrå". Varenda EFSryss värd namnet inser att det är i det lilla kopiatorrummet i källaren. Vi passade på att utnyttja kyrkans olika utrymmen, till och med den spännande vinden som vi upptäckte förra hösten, och som ingen hade varit i på typ 15 år då. Vi gjorde allting väldigt helhjärtat, med gulnat (kaffepenslat) papper som var bränt i kanterna (vilket fick oss att känna oss väldigt ertappade när några vuxna kom in och var oroliga för att det brann eftersom det luktade så bränt på hela nedervåningen i kyrkan, pinsamt!), och en liten skattkista med guldchokladpengar i. I alla fall var det sånt på toppen, under det hade vi lagt billighetskolor för att fylla ut :P Jag tror att jag hade minst lika roligt som dom som gick skattjakten. Jag lyckades skrämma någon också ("det här är nästan lite kusligt, vad rädd jag skulle bli om någon hoppade ut här!" hör jag en halvmeter på andra sidan skynket jag gömmer mig bakom. Självklart kunde jag inte låta det tillfället gå förbi mig ;)), hermanianerna var räddare av sig än jag trodde! Förresten så är hermanianerna mina gamla konfirmander, det var roligt att se och höra att alla förutom en (som bor i småland) har dykt upp och kommit tillbaka till Herman! :D Vi gjorde ett bra jobb du och jag M ;) Fast det kanske inte bara var vi iofs, haha :P

Jag har haft mitt körkort i två år nu! Och min prövotid är över, woho :) Fast egentligen spelar det inte så stor roll, har inte tänkt på det så mycket, tänker ändå göra mitt yttersta för att undvika att bli av med körkortet.. Och idag är det ett år sen den ekumeniska bönenatten, när jag sov alldeles för lite innan mitt jobb. Och om man räknar på motsvarande fredag förra året så var det dagen jag såg Spectra, åh vad bra det var! Men sen blev jag sjuk och skrämde upp människor på olika sätt. Oj vad jag inte förväntade mig den här sinnesstämningen för ett år sen.