Du gör min dag

I morse när jag cyklade till skolan var det så halt att jag halkade med cykeln. Slog upp byxorna och handen. Just vid själva ramlingstillfället gick det ganska bra, men en timme senare var det som att vurpan kom ifatt mig, och jag kände mig alldeles skärrad. Det kändes som att jag inte fick någon luft, men jag visste inte om det berodde på min uppskrämdhet, någon fysisk biverkning av mitt fall, min stress eller helt enkelt simpel nästäppa. Jag flydde i alla fall från dem jag satt med, in på toan, grät en skvätt, undrade vad som skulle hända om jag bröt ihop i andnöd mitt bland alla människor, laddade med nässpray, och sen blev det bättre.

Just nu är vi inne i en labbvecka, vilket innebär att vi står i labbet minst 8 timmar om dagen. Jag har lite av en hatkärlek till det här med att labba. Det är så långa, intensiva dagar med väldigt få och korta raster och med ständig tidspress, men det är så himla roligt att få göra nånting praktiskt när man förstår vad man håller på med och när ämnena beter sig som de ska! Vilket de inte alltid gör i och för sig. Vilket kan leda till väldiga humörssvängningar.

Mitt mål den här veckan är att bli frisk från min stressförkylning. Min plan för att uppnå det är att sova mycket. Heja heja mig!