Tajming som med änglar

Idag när jag kom hem från skolan var jag trött. Jag var trött på att jag inte kan hålla mig från att bli besserwissig, att jag utövar härskartekniker utan att jag menar det. Att folk runt omkring mig gång på gång tystnar för att jag låter för säker på min sak. Men det är ju så jag låter när jag tror på något! Jag började undra hur folk står ut med mig egentligen. Jag står ju knappt ut med mig själv när jag kommer på mig själv sådär i efterhand. Jag ville bara gå och lägga mig, jag ville sova, slippa tänka.

Men jag skulle repa någon cellogrej. Jag var otroligt otaggad, men har man lovat så har man. Min självförtroendedipp sträckte sig vidare till cellospelandet, och jag visste att jag inte hade repat så mycket som jag borde.

Men. När jag kom dit var alla glada och trevliga, och det bästa av allt var att en av mina Jn från Klara Klucks Klan var där! Det gäng där de allra flesta är starka individer, där vi ägnar oss åt att sprudla av iver för sin egna idé, för att i nästa stund kastas omkull och övertygas av någon annans idé, för att i nästa stund bli övertalad till att göra något man inte tror mest på. Men alla är glada och tycker om varandra ändå, och oftast blir inga tår trampade på trots att man säger "men sådär tror inte jag!". Åh.

Och J är så bra, och jag fick djupprat, analyserande och perspektiv med henne över te och digestivekex. Så otroligt välbehövligt, och särskilt just idag. Tack för att möten med vänner kan ha tajmingar som med änglar ibland!

Jag känner mig så tacksam för att jag äntligen har tid (?) att träffa nära vänner från olika sammanhang. Sånt är så viktigt. Jag blir nästan tårögd så tacksam jag är. Jag är nog inte stabilast ever idag.