Omstart

Ikväll skulle jag på sittning, men jag var så otaggad att jag övervägde starkt att stanna hemma istället. Men jag hade ju betalat dyra pengar för den, och mat måste man ju ändå äta, så jag tog mig dit ändå, tänkte att det skulle bli bättre när jag väl kom dit. Tyvärr så fortsatte mitt opepp, och jag övervägde starkt att gå hem när sittningen var slut, precis när eftersläppet började. Men så blev jag kvar ett tag, tänkte att det skulle bli bättre när jag väl kom upp på dansgolvet. Men jag stod där och trampade i takt med musiken, och fick inte in flowet eller glädjen i dansen, och övervägde starkt att gå och hämta min telefon för att höra om J var vaken. Kanske skulle jag kunna sitta och dricka te med henne halva natten istället? Det längtade jag jättemycket efter, nästan till tårar. Men så insåg jag att det var väldigt sent, förmodligen kö till garderoben och att sannolikheten för att få tag på en vaken och göralös J som gärna ville vara vaken massa timmar till inte var jättestor, så det slutade med att jag stod kvar och trampade.

Men till slut kom den där vändningen, som så ofta kan komma när man minst anar det och på det sätt man minst kunde räkna ut, när man är nere i den djupaste deppen. Plötsligt blev missförstånd utredda, missförstånd som låg till stor grund för min opepp från första början. Ingen hade dissat någon men ingen ville störa den andra. Äntligen förstod båda parter varandra, och båda parter ville att vi skulle förändra. Konkreta planer på denna förändring gjordes, och jag fick till och med ur mig lite oförväntat djupt och ärligt prat. Jag insåg att jag tycker mycket om massa människor. Så skönt! Nu kan jag gå och lägga mig med en glädjetår istället för lesstår ikväll. Godnatt!