Vid min känslas slut

Idag funderade jag på vad jag skulle skriva om. Skulle jag dra upp min tentaångest, min stress, min lesshet på stressen och allt det där? Men det känns lite som ett uttjatat ämne. Kanske skulle jag istället muntra upp mig själv med krystade bra saker, som att jag har tak över huvudet och att jag faktiskt har klarat mig ett helt år utan omtenta och att det säkert kommer vara jättenyttigt för mig att få inse att jag inte klarar allt?

Hade kunnat vara ett alternativ, men nu slipper jag det. För A visade mig en sån vacker låt att jag började gråta (vilket i och för sig inte säger jättemycket då jag har börjat gråta alltsom oftast den senaste veckan, men ändå), och jag kände att jag måste dela med mig. Varsågod. Vid min viljas bro.

Vid din hand jag tog
Vid ditt löftes ord
Jag sträcker mig på nytt igen
Vid min svaga tro
Vid min viljas bro

Vid min känslas slut
När min ton dött ut
Jag vill att du ska se mig här
I din blick jag står
Vid min viljas bro

Herre möt mig där
Endast du mig bär
Vid min anings slut
Herre möt mig där
Vid den hamn jag bär
Vid mitt hjärtas djup