När önskningarna tar ett första steg mot att slå in

Igår önskade jag mig ett jobb och en lägenhet. Kan hända att typ 100 pers läste det inlägget och bad järnet för mig, för idag har jag blivit uppringd av en personalchef och just nu står jag tvåa på en lägenhet som jag kanske eventuellt möjligtvis tänker tacka ja till, och som jag kanske eventuellt möjligtvis har en chans att få. Om två och en halv timmar ska jag ha bestämt mig för lägenhets(k)valet. Det känns himla läskigt. Den har ingen balkong, men hur många balkonglägenheter har jag haft någon chans på egentligen? En, och den ville jag inte ha, för det var en etta. Och hur mycket bättre är det med en fransk balkong jämfört med ett vanligt fönster egentligen? Man kan ju ändå inte sitta där och sola eller ställa ut kakor. När jag pratade med mamma i telefon insåg jag hur jag försökte övertala henne om att den lägenhet jag precis har kollat på var jättebra, då började jag ana att jag faktiskt vill ha den. Men så fort jag hade lagt på luren började jag vela.

Personalchefssamtalet var inte heller något som gav något helt säkert svar, men kanske eventuellt möjligtvis har jag chans på ett jobb. Det känns i alla fall som att jag är ett litet steg närmre nu jämfört med förut. Och hur som helst så känns det otroligt skönt att något rörs om i grytan. Jag står knappt ut med tystnadsstressen på jobbfronten. Imorgon har jag en anledning att ringa andra arbetsplatser jag har sökt jobb på för att tvinga fram beslut lite här och var, så snart vet jag om jag ska tjäna pengar i sommar eller vara ledig. Jag hoppas mest på tjäna pengar, trots att jag har försökt peppa mig själv för en ledig sommar den senaste veckan, bara för säkerhetsskull.

Jag klarar inte av att plugga matte med den här beslutsångesten blandat med hoppet blandat med oron över att den som står etta i bostadskön kommer att ta "min" lägenhet. Jag vill helst bara gå och lägga mig, somna bort från det här. Men tänk om jag glömmer att tacka ja! Eller vill jag ens tacka ja? Tänk om jag tar ett förhastat beslut? Jag står inte ut. Det kanske är bäst att jag går och diskar lite för att skingra tankarna.