Att äga sin tid

Just nu känns det som att jag äger min tid istället för att tiden äger mig. Det är en väldigt fin känsla. Den gör att min inspiration för det mesta väcks. Plötsligt drömmer jag om hur jag ska inreda, jag vågar tänka i olika färger, jag tittar på olika hyllor att införskaffa, jag drömmer om att få måla om en byrå. Och jag som brukar låsa mig direkt när jag ska försöka tänka konkret inredning.

Dessutom plockar jag lite i mitt rum, med den där fridfulla känslan. Jag tänkte att "nu är nog en bra tid att laga min cykel igen", och gick direkt ut för att meka lite med den. Sen att det gick dåligt igen är ju en lite tråkigare detalj. Men jag sköt inte upp försöket i tusen år i alla fall. Jag packade min skolväska i jättegod tid, och börjar planera att införskaffa de rätta cykellagningsgrejerna redan idag, för att inte behöva dra ut på det hela i tusen år. Ikväll ska jag laga god och riktig mat.

Jag ser fram emot sommaren, jag kommer på projekt som jag kan sysselsätta mig med under den tid jag har sommarlov. Jag ser framför mig hur jag sitter i stugan och pysslar, pluggar lite spanska, solar, läser bra böcker, springer, går på utflykt. Åker upp till Umeå för att flytta in, kommer tillbaka för att bestämma mig exakt för vilka grejer jag ska handla. Gott om tid kommer jag ha. Ingen stress. Kanske tar jag en sista minuten någonstans, åker till något varmt eller spännande ställe, jag har ju så mycket tid. Kanske tågluffa till och med? Eller bara vara hemma. Hinna pusta ut ordentligt. Och så jobba litegrand på ett intressant jobb. Ett jobb som jag inte tar bara för att få pengar. Ett jobb som gör att sommaren kommer att få ett meningsfullt innehåll.

Jag har lyckats jättebra med att förtränga saker jag borde göra eller tänka ut i nästan ett dygn. Det var så otroligt välbehövligt, och jag är ganska övertygad om att jag hinner klart ändå. På något sätt brukar det alltid lösa sig.