Här är gårdagens tröstelåt, Sökande efter tillflykt.
Den fungerade litegrann i alla fall, men när jag låg i sängen och skulle sova igår kväll funderade jag på hur jag skulle lyckas bli peppad för den här dagen. Jag såg framför mig hur jag skulle vara tvungen att vända halvvägs till grillplatsen för att gå hem och bryta ihop. Eller kanske hur jag skulle bryta ihop i en snödriva och inte kunna fortsätta. Inte så jättelogiskt tänkt, eftersom jag vanligtvis brukar kunna sköta mig bland folk, och egentligen var det ju inga stora katastrofer som hade drabbat mig. Men jag tänkte att någon gång måste ju vara den första att bryta ihop ologiskt och offentligt.
När jag sedan vaknade i morse kände jag mig som vanligt. Jag misstrodde känslan lite, kunde man verkligen sova bort den där misströstan bara sådär? Men jag åt frukost, kände efter riktigt noga, och insåg till slut att jag kände mig ganska glad. Solen sken, jag var handlingskraftig nog att försöka laga punkan på min cykel (sen att det inte gick gjorde inte ens så mycket) och jag kände mig ganska pigg. Jag fick trevligt promenadsällskap till grillplatsen, och när vi väl fick igång en eld och jag kände lukten av rök var lyckan gjord. Jag tror jag måste bli scoutledare någon gång igen. Nu känns det sådär i ansiktet som när man har varit ute i kyla och sol en hel dag, snart ska jag duscha och sen ska jag på EPP (efter plugget pub) följt av semmelkalas.
Jovars, livet är rätt bra ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar