Då och nu

Idag går solen i Umeå upp 23 minuter tidigare än förra veckan, och ner 22 minuter senare än förra veckan. Vi får alltså hela 45 minuter längre dagsljus på bara en vecka, hurra!

Andra skillnader mellan då och nu som jag har tänkt på är:

När jag precis hade flyttat till Umeå, och ganska lång tid framåt, tyckte jag det var riktigt roligt att handla mat. Spännande att se vad man kunde hitta och vad man kunde göra av det liksom. Nu är det ett tråkigt måste. Jag köper ju ändå bara samma grejer, för det är så himla praktiskt att ha hemma. Det har gjort att frekvensen på storhandlingar har gått ner från typ en gång i veckan till nästan bara en gång i månaden. Igår fick jag en jättestor handling avklarad. Skönt.

För ett år sedan gruvade jag mig för helger utan planer, jag kände mig så sorglig om (när!) jag satt för mig själv och kollade på film två kvällar i sträck. Nu längtar jag efter dem. Den här lördagskvällen bokade jag en tvättid för att lite lättare kunna hävda att jag måste sitta hemma ikväll, och jag har tackat nej till tre inbjudningar som jag egentligen hade velat gå på. Det är fortfarande lite jobbigt att tacka nej, men är jag med på allt så orkar jag till slut inte tycka något är roligt, vilket inte alls är bra. (Jag lär mig lite i alla fall!)

För ett år sedan hamnade jag i deppens djupa dal så fort jag var för mig själv. Nu njuter jag av ensamheten, men flera vänner runtomkring mig ramlar ner i deppen då de är själva istället. Det gör mig så ledsen i hjärtat, för jag vet hur jobbigt det är. Samtidigt så påminns jag om hur bra jag har det nu, det är lätt att glömma sånt. Men jag hoppas och ber om att det ska gå över för alla snart!

För några år sedan kände jag mig duktig och värd en belöning när jag hade tränat, nu ser jag träningen i sig som en belöning, det är en lyx att hinna med den på bra tider. Jag slutar inte förundras över att det var möjligt att ändra den inställningen.

Ja tänk vad livet kan förändras. (Plötsligt känner jag mig fruktansvärt lam. Vart vill jag komma egentligen? Men det gör inget, för nu orkar jag inte med det här inlägget längre. Så jag tar och publicerar, trots min lamhet.)