En klarblå himmel, två minusgrader. En sol som värmer, fåglar som kvittrar. Kall snö. Alldeles nypreparerade spår. En kropp som känns starkare än någonsin tidigare den här vintern. Snötäckta träd, soliga vackra myrar. Jag ville stanna där hela dagen, åka varv på varv. När jag trots allt tog av mig skidorna för att hinna till genrep med orkestern luktade det till och med av en eld. Då ville jag nästan gråta för att jag inte fick vara ute så länge jag ville.
Men sen bestämde jag mig istället för att vara glad över att jag orkade offra min sovmorgon för att faktiskt bege mig ut en stund, och över att det är skönt att hinna stretcha, duscha, packa väskan och äta utan att stressa. Och jag måste ju lära mig att man inte kan göra allt hela tiden, så man kan till och med se det som självutveckling. Det är kanske mitt favoritord just nu. Man kan sätta det på nästan allt som inte blir så bra som man önskade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar